Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Inledning. Freden i Teusina. Gränsregleringen och Kexholms öfverlämnande (1595—1597)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Ryssland stadgadt på Teusinauppgörelsens grundval. Af Pontus
de la Gardies eröfringar hade Sverge behållit endast en, men
den stoltaste: Narva; det hade afvisat polackernas misstänkta
väntjänster och skaffat sig fred på egen hand. Kejsarens
medling hade afsett att visa den kristne potentatens omsorg att på
alla håll verka för det stora mål, som trots allt betydde mycket
i tiden, och mest för huset Habsburg: alla kristna rikens
samlande till den drömda ligan mot turkarna; för samma mål hade
påfven verkat vid sin fredsmedling mellan Polen och Ryssland
1582. Denna stora idé kunde ha en anhängare i den
ärkeka-tolske Sigismund, som gärna följde habsburgska ingifvelser, men
den betydde intet för den nyktre protestanten hertig Karl, som
kanske också besinnade, att den okristlige kanen på Krim varit
Sverge till oskattbar hjälp. Moskoviter och jutar beredde Sverge
ömsevis tillräckliga bekymmer, och den kejserlige legatens
deklamationer voro vid den stora uppgörelsen det enda spåret af
de vidtsväfvande planer, som hade så mycket att betyda i Rom,
Wien, Varsjava och Moskva.1 Ryssarnas vaksamhet mot hvarje
inblandning af polska intressen gick i sin ängslan ända därhän,
att de icke ville höra talas om Sigismunds polska konungatitel.
För Ryssland var freden välkommen och efter förhållandena
gunstig, ehuru dess handel blef stramt bunden och Kexholm
måste köpas med en gränsreglering, vid hvilken vanliga
moskovitiska metoder, med oresonligt fasthållande vid en gång häfdade
former och anspråk, icke med fördel kunde komma till
användning.2 Och Boris Godunov, som senare i mycket visade sig
såsom tsar Ivans andlige arftagare, måste nedlägga dennes
lif-ländska anspråk — för att snart åter upptaga dem, ehuru i
försiktigare form. Af utomstående blef Lybeck den på
uppgörelsen mest lidande; Sverge tycktes vilja byta roll med den
älderdomssvaga hansan som hänsynslös handelsmakt; det hjälpte
föga, att de bekymrade krämarna snart afvunno tsaren ett privi-
1 »Quamuis enim de Turcico bello non parum vos sollicitos iam esse
sciam, tamen patria quoque negligenda non erit, cuius bonis viris potissima
semper cura fuit.» Nikl. Rask till Joh. Tid. Bultius, Hapsal 10 febr. 1597.
Orig. Bref t. Sigismunds sekr.
9 Forsten, Baltijskij vofiros II, 54 anser, att det var en stor svaghet
af den moskovitiska regeringen att antaga sådana fredsvillkor, och menar,
säkerligen med orätt (jfr. s. 57 n. 2), att sändebuden öfverträdt sina
instruktioner, eftersom freden sedermera aldrig bekräftades. — Waliszewski (s. 17)
går till motsatt öfverdrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
