Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Inledning. Freden i Teusina. Gränsregleringen och Kexholms öfverlämnande (1595—1597)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
legiibref, som i strid med traktaten beviljade dem vissa
förmåner.1 Därnäst hade Danmark anledning att beklaga
uppgörelsens resultat; äfven för dess fartyg var Narva stängdt trots
Stettinerfreden; och dess anspråk i Finmarken undanskötos utan
hänsyn i de förliktas intresse.2
I Sverge mottogs freden, trots Kexholms förlust, med
oskrymtad tillfredsställelse bland rikets skattetyngda allmoge;8 ett bevis
därpå var Sigismunds och hertig Karls sträfvan att hvardera
söka tillägga sig förtjänsten af dess tillkomst. Sverge hade också
vunnit mycket, om det än uppgifvit både Kexholm och de
fa-sten, som Karl Henriksson mistat; det hade nära nog skaffat
sig monopol på den ryska östersjöhandeln, och det hade vunnit
de bästa utsikter till en fördelaktig gränsreglering. Hertigens
stora insats hade varit hans fasthet att trots ryska hotelser hålla
på Kexholm som garanti för att denna sedan århundradets
början påtänkta uppgörelse ändtligen skulle blifva en verklighet.
Den blef det; och de nya råmärkena omslöto mer än en
landsträcka, där Sverges öfverhöghet väl förut varit häfdad, men
aldrig erkänd. Trots ryssarnas undfallenhet vid gränsregleringen
förblef Kexholm ännu en tid i svenska händer; i Lappmarken
kunde man peka på en sträcka, där ännu inga råmärken satts;
och under den växande inbördes osämjan och
regeringsmyndighetens fortgående splittring ville ingen, om icke Arvid Eriksson,
bära ansvaret att afhända landet denna dyrbara pant.
Ryssarnas krigshot bragte slutligen Sigismund att bestämdt anbefalla
Kexholms öfverlämnande, på samma gång som hertigen gick
att tala allvar med sina finska vedersakare, hvilka lämnat alla
hans önskningar och maningar utan afseende.
1 Blümcke xxiii.
s Ignatius i8. — Förhållandet mellan Ryssland och Danmark var vid
denna tid icke utan slitningar på grund af de stridiga intressena i Finmarken.
Se Stjerbatjev, Datskij archivy 137 f. och RIBibl. XVI, 285 f. Ett bref
från Köpenhamn 12 sept. 1595 (Abraham Persson Reuther till Ax. Ryning;
orig., Handl. ang. fiolit. förhåll, ijqj—T598) belyser, kanske öfverdrifvet bjärt,
situationen: ». . . Så skole her 24 skip medh all krigsmunition uthrustas, som
skolie, först wårdagh kommer, till Rysland förskickes. Jagh haffuer och hört
aff förnembde men, som haffua hört aff Printzens mund, at han hade saght:
Wy wete well, at så snart Ryssenn han fick fridh medh the Suenske, skulle
hann ey kunna lenge sitte stille, men wy wille see till, huadh wy kunne göre
till saken, ner wy fhåå wårh hatt upå.» — Jfr Nikl. Rasks bref till Joh. Tid.
Bultius 10 dec. 1595 (orig. Bref t. Sigismunds sekr.)
8 I Estland, särskildt i det genom freden gynnade Reval, var glädjen
naturligtvis störst: Forsten II, 52 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
