Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Tsar Boris och hertig Karl. Förbundsplanerna mot Sigismund. Teusinafredens upprifvande och tvisten om Estland (1598—1604)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
skriftligen öfverlämna sitt andragande. Tsarevitj Feodor mottog
dem åter följande dag och hänvisade dem därvid till vidare
öfverläggningar med utsedda ryska fullmäktige.1 Det väckte
genast tvist, att deras fullmakt icke gaf dem befogenhet att
göra några afträdelser i Lifland. Tsaren själf gaf dem samtidigt
i en skrifvelse svar på deras andragande och besked om sina
önskningar. Han funne det i sin ordning, att hertigen som
rikets arffurste mottoge den af ständerna erbjudna kronan. Han
påminde om sina välgärningar mot hertigen sedan den tid, då
Sigismund först erbjöd sig att köpa tsarens gunst genom Liflands
afträdande. Tsaren hade låtit det polska rådets hänvändelse
blifva obesvarad och icke släppt polskt krigsfolk genom sitt
område till Finland. I stället hade han affärdat sändebud till
hertigen för att med denne underhandla om förbund och om
Estlands afstående till Ryssland. Hertigen hade antagit tsarens
förslag och erbjudit sig att för närmare uppgörelse sända en
beskickning till Moskva; han hade nu ändtligen uppfyllt detta
sitt löfte. Sigismund hade emellertid åter genom sina sändebud
sökt förbund med tsaren mot sina fiender, särskildt hertig Karl,
och anhållit om fritt genomtåg för sina trupper till Finland; i
så fall ville han till tsaren afstå allt hvad tsar Ivan innehaft i
Lifland. Tsaren hade dock icke inlåtit sig i förhandlingar med
den polska beskickningen, utan afvaktat de svenska sändebudens
ankomst. Dessa borde därför yppa, i hvad mån de vore
bemyndigade till afträdelser i Lifland.
I sitt svar på detta tsarens budskap häfdade de svenska
sändebuden, att Teusinafreden måste anses alltjämt gälla; den
förpliktigade icke blott de potentater, som afslutit den, utan
1 Hufvudkällan för framställningen är den lyckligt bevarade
legationsberättelsen, i prydlig tysk renskrift bland Muscov., Kommissarierne Göran
Klasson [Stiernsköld], Erland Björnsson [Bdät] och Joakim Derfelt: Journal
iàoi Febr.—Maj. Den redogör för underhandlingania med samma ovanliga
noggrannhet och utförlighet, som man kan finna i ryssarnas diplomatiska
pro-tokollsföring (jfr Hjärne, De äldsta svensk-ryska legationsakterna, n f.) De
utbytta skriftliga meddelandena äro in extenso registrerade, och det muntliga
meningsbytet återgifves i dialogform. — De utsedda ryska kommissarierna voro
{enligt Müllers Sammlung russischer Geschichte V, 135) bojarerna Stepan
Vas. Godunov och furst Feodor Andr. Nogotkov, okolnitjej Michajlo Gleb.
Saltykov samt djakerna Vasilij Stjelkalov och Afanasij Vlasiev. I
legations-berättelsen nämnes dessutom Ivan Vas. Godunov, som jämte sin broder ga~3
skriftliga meddelanden i tsarens namn; den egentlige underhandlaren var doclc.
vid detta tillfälle lika väl som annars under Boris’ regering, den bereste diplcn
maten Afanasij Vlasiev, af svenskarna med visst skäl kallad »kansler».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
