Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - oboe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1600-t.), varom förf. Festskr. t. Sdw. s.
249.
oboe, Bellman (neutr.), jfr Moberg
1815: håboé = ty. oboe, hoboë, av fra.
haut-bois (varav även ital. oboé), av fra.
haut, hög (av lat. altus, med oorganiskt
h såsom t. ex. i roslagsdialekten; se
alt), o. bois, trä, alltså egentl.: ett högt
gående träinstrument (till trestrukna g)
i motsats till fagotten, ett
basinstrumment (fra. basson, till bas, låg). Förr
även: hautboier plur. 1732, oböjer plur.
1735, hoboj, t. ex. Lind 1749, hoboja.
Bellman m. fl.; jfr ä. ty. hoboy. — Sv.
oboe kan komma från ty. oboe el.
från ital. oboé.
obscen, 1699, av fra. obscène, av lat.
obscēnus, obscænus, osedlig, smutsig, till
ob- o. cænum, smuts.
obskur, = ty. = fra. obscur, av lat.
obscūrus, mörk, till ob- o. ie. roten sku,
betäcka, i skjul, sky, sbst., osv.
obstinat, i modern betyd. t. ex. 1667
= ä. da. t. ex. Holberg, ty., av lat.
obstinātus, part. pf. pass. till obstināre,
vara hårdnackad el. envis, av ob-, mot,
o. en n-bildning till roten i stå; jfr
destinera.
obäklig, se åbäke.
ocean, Wivallius 1631 = ty. ozean
osv., från grek. ōkeanós, äldst:
världsströmmen kring jordskivan;
sammanställt med sanskr. ā-çáyāna-, den som
omgiver, till ie. roten kei, ligga, vila,
varom under hem, ide (hide).
och (obetonat), konj., fsv. och, ok =
no., da. og; jfr fhty. auh i samma anv.;
etymologiskt identiskt med adv. ock,
också, även, fsv. ok (och) = isl. ok, no.,
da. og; med i obetonad ställning
uppkommet o av au, alltså = isl., got. auk,
fsax. ôk, fhty. ouh (ty. auch), ags. éac;
i got. ’men, ty, vidare, nämligen’, i fsax.
o. fhty. jämte ’även’ också ’men’. Vanl.
tolkat som en stelnad kasusform till ett
germ. sbst. *auka-, ökning, tillägg (till
öka). Dock enl. somliga = grek. aṽ-ge,
vidare, åter, av aṽ, åter, en gång till
m. m. (= au- i lat. aut, eller) +
partikeln ge (jfr dig). — Stavningen och
bevarar minnet av ett forntida uttal
med ach-ljud. Den förekommer i äldre
tid även i adverbet. — Nsv. å, och, har
uppkommit ur fsv. ogh, svagtonig form
av ok (liksom talspr. ja, jag, av iagh
av iak osv.). — Ock i betyd. ’också,
även’, som i riksspr. numera
väsentligen är ett skriftord, kvarlever i många
dial. (åg, å).
ock, se och.
ocker, fsv. ok(k)er, uker, ränta, ocker;
i den förra betyd. ännu i Bib. 1541 o.
på 1600-t. = isl. okr ds., da. aager,
numera blott: ocker, motsv. mlty. wôker,
ränta, ocker, fhiy. wuochar, inkomst,
vinst (ty. wucher, ocker, ränta, vinst),
got. wôkrs, ocker. De nord. orden
anses av Falk-Torp, Torp, Fischer m. fl.
för lånade från mlty. med bortfall av
w; vokalförkortningen skulle enl. de
förra bero därpå, att de mlty. vokalerna
i öppen stavelse äro halvlånga. Är ordet,
såsom somliga antaga, inhemskt o.
formellt identiskt med wôkrs osv., kan
förkortningen förklaras av ställningen
framför två konsonanter. Enl. H.
Pedersen Ark. 24: 300 är ocker snarast
inhemskt nordiskt med urspr. germ. u-,
som står i samma avljudsförh. till wôkrs
osv. som got. suts till germ. *swōtu-,
-ia (= söt); jfr även Seip Låneordstud.
1: 80. — Germ. *wōkra- = det finska
lånordet vuokra; till roten i vaka, växa,
jfr med avs. på vokalen sanskr. vāja-,
kraft. Grundbetydelsen har varit
’avkomst’ el. ’tillväxt’; jfr isl. avǫxtr, ränta:
växa, sanskr. vr̥ddi-, räntor: vardh,
växa, ry. rostŭ: fslav. rastą, växer. —
Betydelseutvecklingen från ’vinst, ränta’
till ’ocker’ sammanhänger med den
katolska kyrkans förbud mot
räntebetingelse; jfr lat. usura, räntor, men eng.
usury, ocker. Ränteavkastning omtalas
redan hos Hesiodos. Mot Tacitus’ dock
dunkla uppgift i Germ., att ränteväsen
på hans tid varit okänt bland
germanerna, talar det samgerm. ordet ocker;
möjl. åsyftar han blott ockerräntor.
ockla, havsöring, ’börting’, Nilsson
1855, förr även ockel Burens Suml. o.
1600 m. fl., ett egentl. nordsvenskt ord:
norrl. dial. ockla o. ockel. Om namnet,
såsom uppgivits, egentl. betecknar den
fortplantningsdugliga formen av
havsöringen, bör det, med Noreen V. spr.
3: 329, snarast förbindas med no. okl,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
