Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - org ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
worf m. ds. (ty. dial. worb), av germ.
*wurfa-, (*wurƀa-)’, besl. med litau. várpa,
ax, grek. rapís (genit. -ídos; av *u̯r̥p-),
spö; med växelformer på ie. -b, t. ex.
lat. verbera, spön. Jfr Bugge BB 3: 106,
Persson Indog. Wortf. s. 497 f. — Ordet
synes aldrig ha tillhört det egentliga
skriftspråket.
Orvar, mansn., upptaget från det isl.
sagonamnet Ǫrvar-Oddr, ’Orvar Odd’,
där första leden ej är personnamn, utan
genit. sg. av ǫr, pil = eng. arrow osv.
(se f. ö. under pil l slutet); alltså
egentl.: ’Pil-Odd’, bildat som t. ex.
run-sv. Fē-Gylue (fikiulfa ackus.), dvs.
’Pänning-Gylve’. Namnet har alltså uppstått
genom samma slags missförstånd som
Skoglar.
1. os n., mynning av å el. flod, (mera
dial.:) strömdrag i sjö, källdrag, i dial.
ofta m., fsv. ōs n. (o. m.?), åmynning
o. d., motsv. isl. óss m. ds., no. ōs (även
n.), ungef. ds. som i sv., da. dial. ōs.
Vanl. sammanställt med lat. ōs (genit.
ōris), mun, sanskr. ās, āsyá ds.;
ävensom med ags. ór, kant (*ōz-), lat. ōra,
rand, kust (*ōzā-); ie. *ōuso- med
avljudsformen *ouso-, *əuso- i t. ex. fpreuss.
austin (ack.), mun, osv.; med t-avledn.
i lat. ōstium, ingång, dörr, flodmynning,
jfr litau. ůstas, flodmynning, ävensom
till betyd. mynning (till mun), no.
elvarkjeft, fra. bouche, mun, os. Mindre
sannolikt är däremot Lindroths
antagande Ark. 29: 264 n. 4, att
grundbetyd. icke är ’mun, mynning’, utan
den i sv. o. no. dial. även uppträdande:
’ställe som icke fryser till’, vilken
sedan helt naturligt kunnat
specialiseras till ’åmynning’. Ordet borde då
identifieras med no. ōs m., brus,
susande ljud, i avljudsförh. till no. asa
(ipf. ōs), jäsa, brusa (besl. med jäsa;
se d. o.). — Vanligt i ortnamn, se Faurås,
Ljungan, Osby, Oxie, Raus,
Rotneros, Simris (under Simrishamn),
Västerås, Åhus, Älvros (under
Älvsborg). — Härtill avledn. öse i
Lödöse, Orsa o. Tönnersjö (se dessa
ord); sannnol. även i Älvsborg (se
d. o.).
2. os n., lukt, kvävande gas o. d.,
t. ex. U. Hiärne 1680 = no. os m., da.
os. Synnerligen svårt att i etymologiskt
avs. bestämma, då vid sidan en del
formellt identiska ord med avvikande
betyd. uppträda: no. ōs, luftström, tunn
dimma, iver, ä. da. ōs, saft (i växter)
m. m. Os, lukt, föres av Tamm Ark.
2: 348 samman med lat. ŏdor, lukt (jfr
odör), grek. ózō, luktar, litau. ůdìmas,
luktande (det senare med ie. ō-) osv.;
i så fall dock ej av ie. *ōd-to-, utan av
*ōd-s-o-, till den s-stam, som med annat
avljud ingår i lat. odor. Kanske dock
snarare med Persson Indog. Wortf. s.
12 (’wohl’) = sanskr. vāsa, vällukt,
som trol. hör till ie. roten u̯ē, blåsa,
fläkta (se vind o. jfr i detta fall även
no. ōs, luftström. — Av annat ursprung
är (i motsats till Falk-Torp s. 802) fsv.,
da. ōs, växtsaft, väl avljudsform till fhty.
waso, fuktig jord, osv. samt sv. ortn.
Vasa (se d. o.); jfr även Charpentier
KZ 46: 40 f. — No. ōs, iver, oro, hör
sannol. till no. asa, storma o. d.; jfr
jäsa. — Se f. ö. också Torp Et}Tm.
Ordb. s. 479.
Osby, Ousby, till os 1 (åmynning) o.
by.
oskadd, se skada.
Oskar, mansn., i Sverige först av
Oskar I, som erhöll namnet genom sin
gudfar Napoleon I, vilken hämtat det
från Ossians sånger, jfr fir. Oscur, till
keltiskan lånat från isl. Ásgeirr = fsv.
Asker, Asgēr, ags. Ósgár, västfrank.
Ans(i)gâr (varav latiniserat Ansgarius), av
germ. *Ansu-, *Ansigaizaz, till germ.
*ansu-, gud (se as l o. åska), o. germ.
*gaiza-, spjut = isl. geirr osv. (se
Gerhard, Gertrud, garfågel, gissel,
navare). — Jfr följ.
Oskarshamn, stadsn., 1856, efter Oskar
I (förut Döderhultsvik, köping).
oskära, orena, ohelga, fsv. ōskǣra
jämte ōskīra, till o- o. adj. skär i
betyd. ’ren’. — Part. oskärad, egentl.:
orenad, ohelgad, har emellertid sedan
länge nyttjats i den alldeles motsatta
betyd. ’ofläckad, skär, ren’, redan
Gjörwell 1787; sannol. på grund av
anslutning till ofläckad, obesmittad o. d. Se
bl. a. Hjelmqvist Spr. o. st. 1: 188, R.
Berg därs. 4: 237, Hjelmqvist därs. 12:
224. Jfr oförvägen o. ospard.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
