Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - tjära ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjänst, hedersbetygelse m. m., även
picenista, motsv. isl. pjönasta, pénasta, da.
tjeneste, f sax. thionost, fhty. dionost (ty.
dienst), ägs.péonest (sällsynt), till tjäna;
bildat som hyllest, ynnest. - Tja
riste- i sammans., t. ex. -folk, dels av
fsv. picenista-, genit. sg. till picenist, o.
dels av picenisto- till biformen picenista,
jfr fsv. picenista- o. picenisto folk. -
Tjän-steande, skämts, i betyd, ’piga’ el.
’betjänt’ o. d., efter bibeln, Ebr. 1: 14, där
ordet användes om änglarna (= tjänande
andar): ’Äro de icke allesammans
tjenst-andar’ (gamla övers.). - T j ä n s t e m a n
(i staten) benämndes tidigast betjänt
(se d. o.).
tjära, fsv. ticéra = isl. tjära, da. tjcere,
av urn. *terwön, varav väl fin. ter v a (FUF
13: 458); besl. med mlty. tér(é) (ty. teer),
ägs. tierwe f., te(p)ru n. (eng. tar),
ävensom litau. dervå ~ darvå, kådig furuved,
töre, lett. darwa, kåda, tjära; jfr tö re;
ie. *deru-, avledn. av *deru-, avljudsform
till trä, alltså egentl.: det till trädet
hörande, dvs. den från trädet härrörande
vätskan. - Med avs. på bortfallet av
-w- jfr Fjäre, gata, svala. - Samma
germ. stam *terw-, trä, ingår snarast i
det forngerm. folknamnet Tervingi (lat.;
germ. *Terwingös), väl egentl.: skogsboar,
jfr t. ex. ry. Derevljane med samma
betyd, (i motsats till Poljane, fältboar;
se polack o. Fal-), ävensom under
H öls t; på samma sätt som fgerrn.
Gren-tungi avletts av greut-, sten (se gryt).
- Däremot har beck ytterst lånats
från lat. pix, vartill avledn. grek. pissa,
pitta, beck, tjära (se beck). - Ordet
tjära fick förr i stora delar av vårt land
ej användas (var tabu) vid tjärbränning
o. d., t. ex. i Västbo på 1700-t. (Sv. 1m.
Bih. I. 3), där den kallades ’det svarta’,
el. på Gotland, där den hette ’vätan,
det våta’ el. ’godset’ (Lithberg Fatab.
1909 s. 245). - Tjärblomma,
-blomster, Viscaria vulgaris (Lychnis
visca-ria), Franckenius 1638 osv., motsv. da.
tjcerenellike, no.-da. engtjcereblomst osv.,
efter den klibbiga brunaktiga
avsönd-ringen på stjälkens övre mellanleder.
Jfr viscaria till lat. viscum, -us,
fogel-lim. - Ordet tjära synes även ingå i
vissa namn på -by, som i fsv. skrivas
T(h)icerce-, Ticer-: Tjärby, sn i Hall.,
o. Tärby, sn o. by i .VgtL; i så fall
efter där bedriven tjärbränning; vanligt
namn i Danmark. Se förf. Ortn. på -by
(särsk.) s. 38 n. 2 (med litter., där
avvikande meningar omtalas).
tjärn, r. (m. f.), i dial. även tårn, fsv.
ticern (i ortnamn) = isl. tjorn f., fno.
även tjärn n., no. tj0rn, da. dial. kjcern
(nordeng. tarn från nord.), ett speciellt
nordiskt ord, av germ. *ternö-, * terna-;
tolkat såsom urspr, betydande ’håla’
o. d. och i så fall ii-particip till ie.
roten der, brista, klyva (se tära), jfr sanskr.
därå-, dän, håla (se Falk-Torp under
t j er n); dock mycket ovisst: i likhet med
sjö o. träsk måste tjärn räknas till
de etymologiskt dunkla orden.
[tjö, sv. dial., Helår, se tju.]
tjör, t j or, tjur, t er (e), m., sv. dial.,
i sht i m. o. n. Sv., kådigt hårt trä
på sydsidan kring kärnan av gamla
krokiga tallar el. granar, kådig, hård o.
krökt tall, det krökta träet på en båge,
ter(e) även: seg is o. stänger under
logtaket; kan på grund av betyd,
svårligen skiljas från no. tinar m., hård ved
i trä, mest på fur i en krökning av
stammen el. på den sida som är vänd
mot norr, isl. pinurr, tränamn i Sn E.
o. i prosan väl - t]or; enl. Bugge Sv.
1m. IV. 2: 192 möjl. av urnord.
*pin-waran, dat. *pinré, besl. med avest.
thanvare, båge; till roten i tänja.
Sammanställningen är utan tvivel i
huvudsak riktig, men formernas
utvecklingshistoria är atm. delvis dunkel.
Tjörn, önamn, fno. pjörn; säkerl.
uråldrigt, bildat med den i gamla önamn
icke ovanliga avledn. -n (ex. se förf.
Sjön. 1: 670 samt under Solna o.
Vagnhärad); sannol., med Liden o.
Lindroth Minnesskr. utg. av Fil. samf. i Gbg
1920 s. 22, till ett germ. *peura-,
bergshöjd = ägs. péor, svulst, böld; jfr det
lat. *turo-, knöl, propp el. dyl., som
lagts till grund tör lat. obturäre, stoppa
till, proppa till; rotbesl. med grek. tfjle,
valk, kudde, osv. (se f. ö. tumme o.
jfr tjur); alltså med syftning på de för
Tjörn karakteristiska höga, skarpt
markerade bergshöjderna.
1. to, i sht sydsv. dialektord, orensad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
