Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - vaktel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ägs. hwcel (eng. whale), av germ.
*hwala-(jfr fsv. plur. hvalar) o. *hwali- (jfr isl.
plur. hvalir), möjl. ytterst av en
gammal s-stam, germ. *hwalaz, *hwaliz, jfr
likbetyd, fhty. (h)walira ävensom ty.
wels, Siluris glanis, mal; urspr, namn på
den stora sötvattensfisk, som nu kallas
mal, vilket från Ity. lånade ord självt
innehåller formen hval- (se närmare
under mal 2) = fpreuss. kalis, mal
(o-stam, jfr t. ex. wilkis, varg; enl.
andra es-stam). Lidéns sammanställning
i Upps.-stud. s. 91 nied lat. sqnalus
(dunkel betyd.; sannol. en hajart) har
återtagits i Minnesskr. utg. av Fil. samf.
i Gbg s. 91 n. l (jfr även Osthoff Etym.
par. s. 325). Ej heller besl. med grek.
phallaina, valfisk (= lat. ballcena, varav
f ra. baleine) trots bl. a. Osthoffs
utförliga motivering anf. avh. s. 326 f. (: ie.
*klÅhal-). - Jfr med avs. på
betyd.-övergången ’mal’ > ’valfisk’, att
motsvarigheten till litau. erzketras (osv.), stör,
i fornlitau. betyder ’valfisk’: man
saknade inhemskt ord för valfisken. - Från
fin.-ugr. språk har fin. kala, fisk, mordv.
kal osv. anförts såsom sannol. urbesl.
o. jämte vissa andra överensstämmelser
hänvisande på gemensamt ursprung med
denna språkstam; jfr mjöd, vatten,
vädur. – Valfisk, fsv. hvalflsker,
motsv. i isl., da., mlty. o. ty.; alltså en
gammal beteckning. - Valros s,
Sto-bseus o. 1740: wallross, Linné:
val(l)-rus, -ross, Sahlstedt: -rus (Spegel 1685:
walrusksom norsk form; använder själv
benämningen haf oxe) = da. hvalros,
från höll. walros, varav även ty.
wal-ross o. eng. walrus; med omställning av
de båda sammansättningslederna, jfr ägs.
horshwcel, ä. ty. rosswal (ffra. rohal);
enl. Falk-Torp s. 436 uppkommet
genom förblandning av två ord: isl.
hross-hvalr, ett slags val (till hross, häst; se
russ o. horsgök), o. rosmhvalr,
val-ross, vilket hör till ett isl. *rosmi =
fhty. rosamo, rödbrun färg, rodnad
(besl. med röd; se Bugge Ark. 1: 20 f.).
Ett annat fnorskt, förr vanligt namn på
valrossen var rostungr (av samma stam
som rost o. sålunda besl. med
rosmhvalr).
[val, sv. dial., rund käpp, se val 1.]
vala, sierska, litterärt lån från isl.
vala, analogisk nominativ för vplva
(liksom svala för *s(v)plva), av germ.
*wal-wön, avledn. av volr, stav, trollstav (se
val 1); alltså: den med stav försedda,
bildat såsom t. ex. fsv. fordwpa,
troll-packa, till dädh (av germ. *dcédi-),
gärning (se dåd). Ordet beror sålunda
icke, såsom också antagits, på
ombildning av lat. sibylla. - Härtill bl. a. isl.
Voluspd, en eddadikt, egentl.: valans
spådom.
valack, snöpt häst, 1627, Schroderus
1639; Spegel 1685: wdllach, Weste 1807
har båda betoningarna = da. vallak,
från mlty. wallacke =. ty. wallach (med
båda betoningarna; vanligast dock å
första stavelsen, väl den enda i betyd, ’man
från Valakiet’), egentl.: häst från
Vala-kiet. Bruket att kastrera var särsk.
allmänt i de slaviska länderna; jfr ä. ty.
reuss, valack, egentl.: ryss, fra. hongre
ds., egentl.: ungrare, o. redan Vegetius
(o. 400): equus huniscus ds., egentl.:
hunnisk häst. - Folkslagsnamnet
vala^) k, o. 1600: walecker plur., 1619:
valacker plur., fslav. vlachu, romansk
man (jfr ä. nsv. vlacher 1635 i betyd,
’valacker’), f. ö. redan å runinskr. från
Sjonhem Goll. o. 1000: han sviku
bla-kumen i ulfaru, dvs. ’honom sveko
valackerna på hans utfärd’; en slavisk
beteckning för rumänerna, egentl, lån från
germ.: germ. *walha-, främling, kelt,
varom under valnöt, välsk; valack alltså
liktydigt med rumänier.
Valbo, härad i Dalsl., fsv. Var(dh)bo
(hwraidh), egentl.: Vardboarnas, dvs.
deras härad som bo på Varpyniar,
häradets namn vid slutet av 1200-t., till
fsv. värper, vakt el. här möjl.: vårdkase
(- vård; jfr Varberg, Vartofta), o.
vin(i), betesmark, motsvar. fno.-isl. vin,
betesmark o. d. (i sht i ortn.), got.
winja, bete, foder (Joh. 10: 9), mlty.
winne, åkerland?, fhty. winnia osv., av
germ. "wenjö; se f. under van 3, vän
sbst., Väne o. Venngarn. Med avs. på
formen Varpyn- jfr fno. Bjorgyn av
Bjprgvin, nu Bergen Norge. SOÄ 18: 1.
Alltså bildat som häradsn. Bråbo,
Hö-lebo, Norrbo, Sunnerbo, Vedbo
m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
