Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - vinna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(egentl.: envintrigt lamm; se under
horsgök o. vädur). - I vintras -
y. fsv. 1508, jfr i vintres 1470,
ombildning av i vinters; jfr i somras. Linné
har sistlcdne vintras (jfr Almquist: i
för-ledne våras, Ågren Best. slutart, s. 28);
i t. ex. Runöm.: vintras. -
Vintergatan, Spegel 1705, jfr sv. dial.
vinter-bröte m. m., isl. vetrarbraut (till brant,
väg; se bort), no. vetlerbrant, ty.
win-terstrasse m. m. I ä. nsv. även
mjölkvägen Spegel, jfr da. melkevejen, isl.
mjolkhringr, ty. milchstrasse osv., efter
lat. via lactea, grek. gataxias (till gala,
mjölk), varav eng. galaxy. Kallas t. ex.
i sanskr. ’gudavägen’ o. i litau.
’fågelvägen’; i ty. dial. även ’kovägen’,
’härvägen’. Ortn. Vintergata (= fsv.)
Ogtl. betyder naturligtvis ’vintervägen’;
jfr örin. Gata, M ögat a. -
Vintermånad, sedan gammalt i almanackan
beteckning för november, dock icke
folkligt namn, Hels. 1587, Alman. 1624, I.
Erici o. 1645 osv. (ej i fsv.), från ty.
wintermonatj november (o. december),
i mhty. vacklande mellan oktober-
januari, i fhty. (winlarmänot) januari.
vinthund, 1708, Linné osv., 1755:
vindhund; liksom da. vindhund från
ty.: mlty. winthund, ty. windhnnd;
förtydligande utvidgning av fhty., mhty.
wint med samma betyd. Av mycket
omstridd härledning. Säkerl. ej till
vind (med syftning på snabbheten); ej
heller avljudsform (*hwinda-) till hund,
el., såsom ofta antagits, omtydning av
den kelt. hundbeteckningen vertragns.
Lyckligast synes Suolahtis förmodan,
Neuphil-Mitteil. 19: 16 f., att ordet
återgår på det kelt. folknamnet venelus (el.
möjl. venedns, ven der): att uppkalla de
olika hundraserna efter hemlandet var
förr mycket vanligt, jfr canis
germani-cns, francns osv. o. särsk. (canis)
galliens, varav span.-portug. galgo, vinthund,
el. det likaledes keltiska (canis) segnsins
(till segnsiani, av *Segnsia = Susa),
varav fhty. suso, sinso. - Den
inhemska beteckningen är fsv. miöhnnder =
isl. mjohnndr, da. mgnde; egentl.: smal
hund; se M j ö- (i ortnamn).
[vintrunge, sv. dial., årsgammalt
föl, se under vinter.]
vinäger, vinaigre, se under ättika.
viol, växtn., 1556; förr även fiol, t. ex.
Lex. Linc. 1640 (se nedan); jfr y. fsv.
P. Månsson: ’blå lith (dvs. färg) som
wiola’ = mhty., ty. viole osv., av lat.
viola, dimin. på -Z till ett sbst., som
lånats från el. är besl. med grek. ion
(av *raon) ds.; jfr jod o. lövkoja. -
Ett äldre lån föreligger i mhty. viel,
viol, vartill t}^. dimin. veilchen. -
Namnet, som snarast urspr, betecknade den
importerade Viola odorata, har sedan
överförts på inhemska vilda arter,
såsom Viola canina. - Violett, 1563:
fiolett silcke, fwlidt samett, 1637: violet
osv., från fra. violet ds. (jfr nedan), till
violette, viol, dimin.-avledn. av lat. viola
= viol. Härtill ä. sv. violett, viol, t. ex.
Rudéen. Formerna på f- av viol o.
violett ha (liksom fiol) kommit över
tyskan. De uppträda i något senare tid
mest i vardagl. framställning (brev o. d.)
el. i dial. källor, t. ex. M. Stenbock o.
G. A. Ehrensvärd i brev el. i bouppt.
från Uppl. 1698 o. Växiö 1804, även hos
Onkel Adam 1853, som också i övrigt
icke sällan begagnar dialektiskt
påverkade former.
violin, Rosenfeldt 1688 m. fl.: fio-;
1758: violin = ty. violine osv., från ital.
violino, avledn. av ital. viola = fra.
viole; se f. ö. fiol.
vipa = fsv., no. - da. vibe; ett blott
nordiskt ord. Vanl., på grund av
fågelns fjädertofs på huvudet,
sammanfört med mlty. wip, tofs, kvast, got.
waips, krans, osv. (se vippa l, 2); jfr
namnen tofsvipa, sv. dial. horn- o.
toppvipa ävensom fra. vanncaii, till van,
vanna (av lat. vannus ds.; jfr eng. van,
fan, solfjäder). Emellertid är
härledningen ingalunda säker, då de flesta
övriga namnen på vipan härröra från
hennes karakteristiska varnings- o.
lockton, som plägar återges med kivit,
viit-vi-vi-viit o. d., t. ex. ty. kibitz, ty. dial.
piwitsch, eng. dial. peewit, fra. dial. piuit,
ital. fi f a osv. Ordet vipa har möjl.
samma ljudhär m ande ursprung.
vipen, dialektord (t. ex. Ögtl.):
vidöppen, särsk. i uttr. ligga vipen,
obetänksam, påflugen, av *vi-ipin, av adj.
vid o. fsv. ipin, biform till ypin, upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
