120 det är förbundsstyrelsen som skall ha avgörandet, eftersom den kan överblicka läget i sin helhet”. Erfarenheten hade givit vid handen ”att förhastade strejker fört till för arbetarne mycket dåliga resultat”. Förvaltningen av medlemmarnes gemensamma penningmedel nödvändiggjorde också ett cen-tralistiskt system. Så länge förbundets stadgar tillförsäkrade medlemmarne ett visst ekonomiskt understöd, vore det nödvändigt att förbundets förvaltande myndighet ägde befogenhet att se till, att förbundets verksamhet bedreves på ett sådant sätt, att förbundet kunde infria sina stadgeenliga förpliktelser härutinnan. De decentralistiska tendenserna ha vidare gjort sig starkt gällande inom t. ex. livsmedelsarbetareförbundet, men förbundskongressen har icke velat auktorisera dem. År 1927 avslog den en motion, vari hade yrkats, att förbundsstyrelsens veto i lönerörelse-, avtals- samt storstrejk-, blockad-och bojkottfrågor skulle avskaffas. Men samtidigt vidtogs en stadgeändring, som gick ut på, att förbundsstyrelsen icke skall äga rätt att underskriva kollektivavtal, förrän omröstning verkställts bland de medlemmar, som finnas inom avtalsområdet, och majoritet därvid emåtts för avtalets godkännande. Då pappersindustriarbetareförbundet bildades år 1920 infördes decentralistiska bestämmelser i dess stadgar. Dessa ersattes emellertid kort tid därefter med centralistiska, vilket för övrigt var ett villkor för att förbundet skulle kunna upptagas i landsorganisationen. 5. Tendenser till skärpt centralism inom landsorganisationen. Resultatet av denna frågas behandling inom metallindustriarbetareförbundet och ett stort antal av de övriga förbunden tyder på, att det centralistiska systemet kommer att bestå inom den svenska fackföreningsrörelsen. Under de senaste åren ha till och med förmärkts tendenser till skärp