140 Dessa alternativ förelädes kongressen år 1922. Intetdera vann kongressens gillande; den beslöt i stället att den frivilliga understödsförmedlingen skulle fortsätta. Medelst allmän omröstning beslöts emellertid sedermera, att den skulle vara obligatorisk. Då kongressen återigen sammanträdde år 1925 befunnos meningarne alltjämt mycket delade i denna fråga. I en motion yrkades, att understödsförmedlingen skulle ”helt avskaffas”, i en annan förordades rätt för de enskilda medlemmarne att själva bestämma om de ville betala avgifter till denna verksamhet, oavsett om vederbörande lokala samorganisation deltog i densamma eller icke, och i en tredje föreslogs s. k. industriell under-stödsförmedling, innebärande att de olika industriarbetar-gruppema skulle äga rätt att var för sig besluta i frågan. I tvenne motioner rekommenderades återgång till den frivilliga förmedlingen, medan det obligatoriska understöds-väsendets bibehållande förordades i icke mindre än sex motioner. Resultatet av överläggningame blev, att kongressen biföll de sistnämnda. Beslutet fattades med 74 röster mot 47, vilka avgåvos för yrkandet på frivillig understödsför-medling. Eftersom beslutet icke hade fattats med i stad-game föreskriven kvalificerad majoritet, nödgades man underställa det medlemmarnes prövning genom allmän omröstning. Denna utföll så, att kongressbeslutet konfirmerades med 3,585 röster mot 2,550. Enligt stadgarne för den gemensamma understödsförmedlingen har varje lokal samorganisation skyldighet att upplägga en lokal strids fond, till vilken skall avsättas minst 40 öre per försålt kontingentmärke. Mindre avsättning kan beslutas endast då fonden innehåller mer än 25 kronor per medlem. Ur dessa lokala fonder skola tagas de belopp till den gemensamma understödsförmedlingen, som i varje speciellt fall erfordras till understöd åt i strid varande medlemmar. Understöd ur den gemensamma stridsfonden, vilken förvaltas av S. A. C:s centralkommitté, utbetalas till av strejk, lockout eller blockad berörd medlem, som