253 görelse mellan arbetsgivare och arbetare, utan man förordade i stället förliknings- och skiljedomsförfarande. Arbetsgivarnes obenägenhet att lyssna till arbetarekraven, deras vägran att erkänna föreningsrätten och deras avvisande hållning mot kravet på ett organisationsmässigt reglerande av arbetsvillkoren tvingade så småningom arbetarne att offra sina betänkligheter mot strejken. Utanför arbetarevärlden vårdade man däremot så mycket omsorgsfullare fördomarne mot detta arbetarnes kampmedel, och efter hand som arbetareorganisationernas möjligheter att nyttja detsamma ökades, började man kräva, att lagstiftningen skulle anlitas i syfte att förhindra nyttjandet. 3. Från legostadgan till Åkarpslagen. Sedan riksdagen år 1898 beslutat anmoda regeringen att låta verkställa en omarbetning av legostadgan och sedan regeringen påföljande år uppdragit åt en kommitté att, i samband med den äskade omarbetningen, taga under övervägande ”frågan om införande av sådana särskilda bestämmelser, som kunde finnas erforderliga för beredande av nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsavtal”, gjordes ett försök att engagera lagstiftningen för ovannämnda syfte. I det betänkande, som ifrågavarande kommitté avlämnade till regeringen år 1901, förordades visserligen icke direkta åtgärder mot arbetsinställelser, men de lagbestämmelser, som föreslogos, syftade otvivelaktigt till ett förhindrande eller i varje fall ett försvårande av strejkens användande. Enligt förslaget skulle sålunda bl. a. stadgas en obligatorisk, ömsesidig uppsägningstid av fjorton dagar, med rätt för arbetsgivarne att, såsom en garanti mot avtalsbrott, varje vecka innehålla en femtedel av lönen till ett sammanlagt belopp, som motsvarade lönen för tolv arbetsdagar. Man förordade alltså införande av ett s. k. décomptesystem*) till *) Ett sådant system började tillämpas efter storstrejken år 1909 inom särskilt s. k. allmännyttiga företag, t. ex. vid Stockholms spårvägar, där décomptebeloppet bestämdes till icke mindre än 300 kr. Numera torde det icke användas i någon större utsträckning, i varje fall icke inom fackorganisationernas verksamhetsområden.