Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Åtgärder mot arbetsinställelser - 2. Ett arbetarevänligt uttalande mot strejken - 3. Från legostadgan till Åkarpslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
görelse mellan arbetsgivare och arbetare, utan man förordade
i stället förliknings- och skiljedomsförfarande.
Arbetsgivarnes obenägenhet att lyssna till arbetarekraven,
deras vägran att erkänna föreningsrätten och deras
avvisande hållning mot kravet på ett organisationsmässigt
reglerande av arbetsvillkoren tvingade så småningom arbetarne
att offra sina betänkligheter mot strejken. Utanför
arbetarevärlden vårdade man däremot så mycket omsorgsfullare
fördomarne mot detta arbetarnes kampmedel, och efter hand
som arbetareorganisationernas möjligheter att nyttja
detsamma ökades, började man kräva, att lagstiftningen skulle
anlitas i syfte att förhindra nyttjandet.
3. Från legostadgan till Åkarpslagen.
Sedan riksdagen år 1898 beslutat anmoda regeringen att
låta verkställa en omarbetning av legostadgan och sedan
regeringen påföljande år uppdragit åt en kommitté att, i
samband med den äskade omarbetningen, taga under
övervägande ”frågan om införande av sådana särskilda
bestämmelser, som kunde finnas erforderliga för beredande av
nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsavtal”,
gjordes ett försök att engagera lagstiftningen för ovannämnda
syfte. I det betänkande, som ifrågavarande kommitté
avlämnade till regeringen år 1901, förordades visserligen icke
direkta åtgärder mot arbetsinställelser, men de
lagbestämmelser, som föreslogos, syftade otvivelaktigt till ett
förhindrande eller i varje fall ett försvårande av strejkens
användande. Enligt förslaget skulle sålunda bl. a. stadgas en
obligatorisk, ömsesidig uppsägningstid av fjorton dagar, med
rätt för arbetsgivarne att, såsom en garanti mot avtalsbrott,
varje vecka innehålla en femtedel av lönen till ett
sammanlagt belopp, som motsvarade lönen för tolv arbetsdagar. Man
förordade alltså införande av ett s. k. décomptesystem*) till
*) Ett sådant system började tillämpas efter storstrejken år 1909
inom särskilt s. k. allmännyttiga företag, t. ex. vid Stockholms
spårvägar, där décomptebeloppet bestämdes till icke mindre än 300 kr.
Numera torde det icke användas i någon större utsträckning, i varje
fall icke inom fackorganisationernas verksamhetsområden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
