255 klasslag utan betecknade därjämte, såsom lagutskottets vice ordförande yttrade under debatten om densamma i andra kammaren, ”en principiell och genomgående brytning med de grunder, på vilka vår lagstiftning hittills varit byggd i fråga om försöksbrott”. Ty ”om en person försöker tvinga en annan att begå mord, men denne står emot och icke går in därpå, blir försökaren icke med straff belagd, men om en person tvingar en annan till arbetsinställelse, blir försöket som sådant belagt med straff.” Redan ur rent juridisk synpunkt var denna lag ett monstrum. Lagutskottets vice ordförande var icke ensam om att hävda den uppfattningen. Att den ur social synpunkt därjämte var både obehövlig, obillig och farlig, intygade högerrepresentanten, professor Ernst Trygger. Den liberale partiledaren, v. häradshövding Karl Staaff förklarade, att lagen med rätta kunde kallas ”en verklig klasslagstiftning, en verklig undantagslagstiftning.” Till och med högsta domstolen avstyrkte enhälligt densamma, vilket icke hindrade regeringen från att giva den sin sanktion. Detta skedde den 10 juli 1899. Är 1904 gjordes, på den socialdemokratiska riksdagsgruppens initiativ, ett försök att förmå riksdagen att upphäva denna såväl sunda förnuftet som den allmänna rättsuppfattningen kränkande lag, men försöket misslyckades. Det upprepades åtskilliga gånger utan resultat. Först år 1914 kröntes försöket med framgång så tillvida, att riksdagen då beslöt vidtaga en sådan ändring i lagen, att straff-arbetsbestämmelsen utbyttes mot en bestämmelse om böter eller fängelse, varvid rätten till omedelbar häktning upphävdes. Detta tillmötesgående från riksdagens sida skedde under trycket av den allvarliga storpolitiska situation, som utlöste sig i världskriget. Ärendet behandlades nämligen i riksdagen den 1 augusti. Högerns ledare i första kammaren motiverade tillmötesgåendet med bl. a. följande yttrande: ”Jag kan icke dölja för mig, att särskilt bestämmelsen om straffarbetets ingående i straffsatsen på många håll vållat