256 känslor, som det vore av vikt att undanrödja. Det finns ögonblick, då det viktigaste av allt är, att en nations medlemmar kunna förena sig •och avlägsna så mycket som möjligt av söndringens element, och det kan ju icke hjälpas, att uppfattningen inom åtskilliga stora kretsar inom folket är, att denna straffbestämmelse varit för sträng, har alstrat en bitterhet, som det vore lyckligt att nu kunna förinta.” Efter den av riksdagen beslutade ändringen fingo ifrågavarande strafflagsbestämmelser följande lydelse: 22 §. Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffas högst med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är. Försöker man, på sätt nu är sagt, tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbete eller att övertaga erbjudet arbete, straffas med böter eller fängelse, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är. 23 §. Hotar man annan, muntligen eller skriftligen, med misshandel eller brottslig gärning, och det sker på sådant sätt eller under sådana omständigheter, att anledning är att befara, det hotet verkställas skall; dömes, där ej det med hot med särskilt straff belagt är, till böter eller fängelse i högst sex månader. 24 §. Brott, som i 22 § 1 mom. sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden angiver det till åtal eller ock genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas av annan än målsägande. Åkarpslagen bevarades alltså åt eftervärlden, låt vara i en betydligt uppmjukad form. Utan tvivel äger, trots uppmjukningen, fortfarande det yttrande sin tillämpning på densamma, som år 1911 fälldes av en straffrättslärare, nämligen: ”Åkarpslagen är det mest befängda, som införts i svensk strafflag”. Vid 1925 års riksdag väcktes ånyo en motion (n:r 73, I kam.) med yrkande på denna lags upphävande. Riksdagen vägrade emellertid att bifalla motionen men beslöt att avlåta en skrivelse till k. m:t med anhållan om utred