237 ning och förslag i syfte att undanrödja lagens karaktär av klasslag. Ännu år 1933 hade emellertid intet sådant förslag framlagts av regeringen.*) 4. Åkarpslagen n:r 2 och Lex Hildebrand. Anslutningen till fackföreningarne ökades undan för undan. Fackföreningsrörelsen grenade ut sig till nya arbetsområden, började vinna anhängare bland de stats- och kom-munanställda och bland lantarbetarne. Denna rörelses utbredning medförde motsvarande landvinningar för det socialdemokratiska partiet, och det dröjde inte många år förrän detta såg sig vara i stånd att mobilisera en stor arbetarehär för en politisk aktion, som vållade de maktägande betydligt mera bekymmer än det, som de sporadiska lönerörelserna och strejkerna hade åstadkommit. På våren 1902 proklamerade sålunda partiet tre dagars arbetsnedläggelse till förmån för kravet på allmän, lika och direkt rösträtt. Icke mindre än omkring 120,000 arbetare deltogo i denna politiska storstrejk, trots Åkarpslagen och trots myndigheternas hotfulla uppsyn. Denna lika märkliga som mäktiga strejk gav regeringen anledning att vidtaga åtgärder i syfte att återigen engagera lagstiftningen mot fackföreningsrörelsen. En proposition förelädes sålunda 1905 års riksdag, vari föreslogs dels straff för avtalsbrott under vissa förhållanden och dels generellt strejkförbud för arbetare i s. k. allmän tjänst. Det först nämnda ville man åstadkomma medelst ett sådant tillägg till strafflagen, att en arbetare, som genom arbetsnedläggelse före avtalstidens utgång åstadkommit ”fara för grov skada å egendom” eller ”för människors liv och hälsa”, kunde dömas till böter eller, om skada verkligen inträffade, till fängelse. Till sin tendens och även med avseende på sitt rättsprm-cipiella underlag var denna del av förslaget en pendang till *) Se vidare tidskriften Fackföreningsrörelsen, årg. V, band I, sid. 278 och 302. Fackföreningsrörelsen. 17