Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Åtgärder mot arbetsinställelser - 6. Regeringens lagförslag av år 1911
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
Ej heller för detta förslag lyckades regeringen vinna
riksdagens bifall.
Samma öde rönte de lagförslag, som avsågo reglering av
arbetsavtalet och förbud mot s. k. samhällsfarliga
arbetsinställelser. Det sistnämnda var i stort sett en kopia av det
förslag, som hade förelagts 1905 års riksdag och i
arbetarekretsar betecknats som en Åkarpslag n:r 2. Det avsåg
alltså sådana ändringar och tillägg till strafflagen — 19 kap.
22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ — att icke blott avtalsbrott
skulle kriminaliseras i vissa fall, utan även strejkförbud
införas för stats- och kommunanställda personer.
Enligt detsamma skulle straffrättsligt ansvar stadgas icke
blott för arbetsnedläggelse förenat med avtalsbrott, utan
även för ”grov pliktförsummelse”, åstadkommen t. ex.
på så sätt, att en arbetare, som stannade kvar vid ett åtaget
arbete och fortsatte därmed, visade ”sådan försumlighet i
fråga om åtagna förpliktelser, att allmän fara därav
för-anledes”. I likhet med vad som hade föreslagits år 1905
skulle straff följa även i det fall, då avtalsbrottet eller
pliktförsummelsen icke hade medfört skada. ”Redan
framkallande av allmänfara kan förtjäna straff”, yttrade
justitieministern i motiveringen till lagförslaget. ”Då
försummelsen är fullgången och allmänfara uppstått, är den
försumliges brott fullbordat, och hans brott blir ej mindre, därför
att faran avvärjes, så att skada ej sker.” Dock skulle icke
”även den minsta fara föranleda straff”, utan det borde
fordras, att ”synnerlig fara” skulle ha uppstått.
Med uttrycket ”grov pliktförsummelse” åsyftades j. k.
sabotage. Det framgår också tydligt av motiveringen till
förslaget, att regeringen hade tagit den syndikalistiska
agitationen för detta kampmedel som förevändning för
förslagets framläggande. Justitieministern nödgades medgiva att
handlingar av det slag, varom här vore fråga, endast i
undantagsfall förekommit vid arbetsinställelser i Sverige, och
att behovet av den ifrågavarande lagstiftningen således
kunde ifrågasättas. ”Emellertid får härvid icke förbises”,
yttrade ministern, ”att såsom bekant under senare åren efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
