341 formen ville den icke förorda. Som motivering för sin uppfattning anförde styrelsen denna gång bl. a. följande: ”Under det att de gamla särskillnadsmännen velat hålla fackföreningsrörelsen så fri som möjligt från partipolitiskt sidoinflytande, så torde ingen undgå att konstatera, att flera av de senare tidernas särskillnadsmän tagit upp särskillnads-frågan för att helt skilja fackföreningsrörelsen från det ena partiet och göra den avhängig ett annat. När man samtidigt som man yrkar på upphävande av avdelningarnes partianslutning, ett raserande av en gammal partianslut-ningsform, inom avdelningarna bildar särskilda politiska partigrupper, för att genom dessa lättare kunna dirigera av-delningarne och förbundet efter de egna partiprincipema, i stället gör förbundet till ett verktyg i små hänsynslösa partigruppers händer, så har man tydligen tillkännagivit, att man icke vill särskillnad, utan endast erhålla möjligheter att politiskt behärska fackförbundet.” Kongressen godkände förbundsstyrelsens utlåtande med 128 röster mot 67, som avgåvos för ett yrkande, att kongressen skulle uppmana de av förbundets underavdelningar, som förmedlade medlemskap för sina medlemmar i något av de politiska partierna, att ”vid första tillfälle” upphöra därmed. Är 1926 underströk kongressen de förut fattade besluten. Icke ens inom detta förbund, där man dock alltid mest energiskt förfäktat kravet på organisatorisk särskillnad, nar man alltså ansett ett förbud mot kollektivanslutning genom fackföreningarne till det socialdemokratiska partiet vara tillbörligt. Inom vissa andra förbund, t. ex. kommunalarbetareförbundet, har man besvarat förbudskravet med en direkt uppmaning till medlemmarne att slå vakt om partiet. Är 1912 företogs på uppdrag av partistyrelsen en statistisk utredning*), omfattande c:a 87 % av partiets medlemsantal. *) Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis organisationsfråga Stockholm 1913.