Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Kejsar Octavianus - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KEJSAR OCTAVIANUS.
247
Här infann sig ock sultans enda dotter, Marsebilla, sin
faders älskling och den fagraste mö i hela hans rike. Många af
konungarne i hans här brunno af kärlek till henne; men sedan
den mäktige jättekonungen förklarat sig för hennes friare,
vågade ingen täfla med honom, ty han var en väldig rese, tolf
fot lång, större och starkare än någon på den tiden. Han
utbad sig att få gifva den sköna prinsessan skydd i sitt läger,
som låg Paris närmast, hvilket ock sultan tillstadde honom.
Nu ville han äfven gerna visa sitt hjertas utvalda ett prof på
sin styrka och sitt mod, och sände derföre en härold till
staden att utmana de kristne riddarne till envig. Men när de
sågo honom vandra der fram och åter, ty han var så stor, att
ingen häst kunde bära honom, och svänga sitt väldiga svärd,
var det ingen, som hade lust att mäta sig med ett dylikt
vidunder. Dock, då jätten med hånande ord förebrådde de kristne
riddarne deras feghet, kunde en af dessa, en ung behjertad
man, icke smälta detta, utan satte sig upp på sin häst, fattade
lansen i handen och red i fullt språng mot resen. Denne
vårdade sig icke att afvärja stöten, som ock ej ens trängde
genom hans stålpantsar, utan fattade blott med ena handen
riddaren om halsen, slängde honom upp på axeln och bar honom
så fram till Marsebilla, för hvars fötter han nedkastade honom,
likasom han varit ett spädt lam. Af den bedröfliga uppsyn,
riddaren härvid gjorde, kände sig prinsessan rörd till medlidande,
och sände honom oskadd hem att för sina kristne medbröder
förkunna hvad som händt.
Ryktet härom kom äfven till Clemens och hans fosterson,
hvilken yttrade, att han gerna varit i riddarens ställe, och icke
skulle sky en strid med jätten, om han derigenom kunde få
lära känna den sköna fröken. Foster fadren svarade honom
skämtande, att han, som aldrig handterat vapen, skulle just
taga sig väl ut emot den starke och stridvane
jättekonungen; men Florens’ stridslust var nu en gång väckt, och då
jätten följande dagen med ännu mera hånande ord förnyade sin
utmaning, förklarade Florens, att han skulle strida emot honom,
och ville Clemens icke gifva honom några vapen, så skulle han
sätta sig upp på sin goda häst och med blott en påk i handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
