Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Om fyra Köpmän - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
OM FYRA KÖPMÄN.
309
före vill jag säga dig ensam, att de penningar, vi hållit vad
om, dem har jag vunnit; och på det du må förnimma, att det
är sannt, så vill jag här lemna dig bevis deruppå;» visade
honom så perlepungen, det förgyllda bältet och ringen. Då
Ambrosius såg dessa klenoder, dem han väl igenkände, blef han i
förstone högeligen förskräckt, men sade dock: »Jag erkänner,
att dessa klenoder äro min hustrus; men jag tror icke, att du
kommit henne på fall, med mindre du visar mig säkrare
tecken.» Då svarade den andre: »Efter du det begär, så vill jag
säga dig, att hon på sin venstra arm har en svart vårta, den
jag väl icke kommit att se, om jag ej vunnit vårt vad.» När
Ambrosius detta hörde, grep det honom så, att han af sorg och
grämelse signade till marken. Men Johan lyfte honom upp och
förmanade honom att hafva en mans hjerta och icke låta
sorgen så blifva sig öfvermäktig. Sluteligen sansade sig ock
Ambrosius och sade: »Penningarne höra eder till, och värden skall
på min tillsägelse lemna eder dem; men ett beder jag, att J
icke för någon uppenbaren hvad som nu händt.» Det lofvade
Johan gerna och fick så penningarne af Ambrosius; men ingen
af de båda andra köpmännen visste hvilkendera vunnit eller
tappat.
Emedlertid hade Ambrosius fått en svår hjertesorg, ty han
höll sin hustru högeligen kär och hade aldrig trott, att hon
skulle kunna så skändeligen besvika honom. Så mycket större
var ock hans harm deröfver, och han föresatte sig i sitt sinne,
att hon utan all nåd skulle dö. Så begaf han sig på
hemvägen till Genua och tog in på en landtgård, den han egde ej
långt ifrån staden och der han hade en tjenare boende, hvilken
han satte mycken lit till. Honom kallade han till sig och sade:
»Du har alltid varit mig en god och trogen tjenare, och hörsam
uti allt hvad jag dig befallt; gif mig nu ock din ed att noga
efterkomma hvad jag dig ålägger, och sedermera icke uppenbara
det för någon.» Det gjorde tjenaren med gladt mod, ty han
trodde icke, att hans husbonde skulle ålägga honom något
otillbörligt. Då sade Ambrosius: »Vid den ed, du nu mig svurit,
befaller jag dig att gå in i staden och tillsäga min hustru, det
jag väntar henne här; men när du kommer i skogen, skall du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
