Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 10. Fortunatus - Inledning - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
INLEDNING.
3
trohjertenhet, som ger ett så eget behag åt de äldre medeltids-sagorna.
Detta oaktadt borde visserligen denna bearbetning, i anseende till sin
högre ålder och större fullständighet, här företrädesvis meddelas; men då
densamma aldrig egentligen varit svensk folkbok, hvilket åter är
förhållandet med den sednare, har utg. ansett sig böra införa denna i sin
helhet, samt, såsom Variant, en öfversigt af den förra, upptagande alla der
förekommande facta, äfvensom alla sådane enskilda drag, som kunna
gifva någon ledning för utredandet af sagans ursprung.
En fattig man i staden Famagusta på Cypern hade en son,
som fått namnet Fortunatus. Då han hunnit ynglingaåren,
trifdes han ej längre hemma, utan längtade ut i verlden.
Föräldrarne hade ingenting deremot; de tänkte: må han sjelf
söka sin lycka och se sig om hur han finner henne.
Han vandrade alltså åstad, besökte många länder och såg
många städer, led stundom brist, men hade äfven ofta goda
dagar, och tjente vid mången furstes hof ärligt och troget;
sådant kunde likväl ej hans kamrater lida, utan de förstodo
alltid att genom list och ränker jaga honom bort igen.
På detta sätt kom han allt längre från hemmet, råkade
stundom i godt, men ännu oftare i dåligt sällskap, der han
förslöste sina med flit och möda förvärfvade penningar och
hade sluteligen ingenting qvar.
Under bekymmer för framtiden och ånger öfver det
förflutna gick han en dag vilse i en stor skog. Bär, syra,
bergsöta och vildäpplen voro här hans enda spis, och en källas
klara vatten hans enda dryck. Björnarnes brummande och
vargarnes tjutande satte honom i ständig oro. Då det led mot
natten, steg han upp i ett träd, för att der vara i större
säkerhet; men, till sin stora förskräckelse, såg han en väldig
slagbjörn klifva upp i just samma träd, der han tänkt få
sin nattro. Förgäfves klättrade Fortunatus undan allt högre
och högre; hans förföljare var honom ständigt i hälarne.
Slutligen, kommen till yttersta toppen, fattade han mod, drog ut
sitt svärd och högg dermed löst på björnen. Denne, ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
