Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 13. Tumme-Liten - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TUMME-LITEN.
59
Ett år, då det var missvext, blef hungersnöden så stor,
att det fattiga torparefolket ej såg någon utväg att försörja
sina många barn. Då torparen en afton, sedan de små gått
till sängs, satt vid eldbrasan med sin hustru, sade han till
henne: »Du ser väl, att vi ej längre kunna föda våra barn;
jag kan icke lida att se dem dö af hunger för mina ögon,
utan har beslutat att föra dem vilse i skogen. Medan de roa
sig med att binda risknippor, kunna vi gå ifrån dem, utan att
de märka det.» »Ack,» ropade hustrun, »kan du vara så
hård att sjelf vilja föra dina barn vilse?» Mannen svarade,
att det gjorde honom lika ondt som henne, men att han icke
visste något annat råd, i anseende till deras stora fattigdom.
Hon ville ändock icke samtycka till detta förslag; men sedan
hon besinnat hvilken ännu större smärta det skulle förorsaka
henne att se dem svälta ihjel, gaf hon likväl till slut sitt
samtycke och gick gråtande till sängs.
–
兽
Tumme-liten hade hört allt hvad de sagt; ty då han
märkt, att det var något vigtigt, som afhandlades, hade han
stigit upp och smygt sig under bänken, der de suto, för att
höra utan att blifva sedd. Så snart de tystnat, gick han åter
till sängs, men kunde icke sofva det öfriga af natten,
emedan han hade så mycket att begrunda, huru han skulle bära
sig åt att rädda sig och sina bröder. Sluteligen tyckte han
sig hafva funnit ett godt råd, och så snart morgonen grydde,
steg han upp och gick till sjöstranden, der han fyllde sina
fickor med små hvita stenar, hvarmed han återvände hem.
Strax efteråt gingo de allesamman ut på sitt arbete, och
Tumme-liten upptäckte icke för sina bröder hvad han fått
höra. När de nu kommit in i tjockaste skogen, hvarest man
på tio steg ej kunde se hvarandra, började torparen hugga
ved och barnen att, som vanligt, samla ihop ris och göra
knippor deraf. Då föräldrarne sågo dem vara som mest
sysselsatte härmed, gingo de oförmärkt allt längre och längre
ifrån dem, tills de omsider lemnade dem helt och hållet.
När nu barnen sågo sig ensamme, började de med full
hals skrika och gråta. Tumme-liten lät dem så hållas en
stund, ty han visste väl huru han skulle hitta hem igen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
