Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 16. Lycksalighetens Ö - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
106
LYCKSALIGHETENS Ö.
sätt föras genom luften i en späd ynglings famn; men, tänkte
han, denne yngling bör dock vara starkare än en pilt, sådan
som kärleksguden afmålas, hvars krafter och magt dock äro
större än någons af de andre gudarne. Han blef derföre snart
tillfreds och öfverlemnade sig helt och hållet åt sitt öde, samt
började att nyfiket betrakta de orter, han flög förbi; men att
kunna beskrifva alla de land, riken, städer, haf, floder,
landskaper, vildmarker, skogar och slätter, han härunder såg, vore
så mycket omöjligare, som Zephyrs hastiga flygt i början
knappast tillät honom att ens få dem i sigte. Efterhand
begynte likväl Zephyr, på Adolphs begäran, att flyga saktare
och underrättade nu prinsen om allt hvad han såg. En stund
hvilade han på berget Kaukasus. »Om än den vackra rosen
som jag älskar,» sade Zephyr, »skulle i förtreten sticka mig
med någon af sina taggar, kan jag likväl icke fara en så lång
väg utan att gifva er tid att närmare betrakta alla de under, ni
möter.» Adolph betygade honom sin erkänsla, men ock det
bekymmer, som nu fallit honom in, att furstinnan öfver
Lycksalighetens Ö ej förstod hans språk, och han icke hennes.
»Var ej bekymrad häröfver,» sade Zephyr, »jag försäkrar eder,
att denna ljufva herrskarinna snart skall lära er tala samma
språk som hon.»
Så flögo de åter till dess ändteligen den så länge
efterlängtade ön begynte synas på långt håll, då prinsen straxt
fann af de behag och ljufligheter, hvaraf den öfverflödade, att
detta måtte vara den rätta. Luften var frisk, mild och ren,
vattenkonster kastade sina klara strålar upp mot skyn,
skogarne bestodo af de kostbaraste fruktträd och blomstren
prunkade öfverallt med de skönaste färger; strömmarne gjöto med
sakta sorl ett vatten klarare än solen, och foglarne
sammanstämde i toner så ljufva, att prinsen ej kunde tro sig vara
annorstädes än i sjelfva paradiset. Sjelfva slottet var dock
tusende gånger skönare än allt det öfriga, och att beskrifva
dess herrliga byggnad, dess praktfulla inredning, dess
konstrika anordning, vore icke möjligt för någon mensklig
förmåga; man kan i alla fall förstå, att till en gudabild höfves
ett gudahus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
