Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en muo, ty kattens hotelse hade skrämt dem. »Ni har der en
▼acker egendom,» sade konungen till markisen. — »Ja,»
svarade denne, »Eders Maj:t täckes sjelf se, att den ängen ger god
afkastning.»
Sedermera träffade mästerkatten, som gick alitjemt förut,
några skördemän, till hvilka han sade: »Jag vill, som vän,
underrätta eder, att om J icke sägen, att alla dessa åkrar
tillhöra markisen af Carabas, så blifven J alla huggne i bitar sä
sinå som kål och gryn.» Konungen, som for der förbi en stund
efteråt, ville nu äfven veta hvilken egde dessa åkrar. »De
tillhöra markisen af Carabas,» svarade skördemännen, och
konungen fägnade sig deråt, på markisens vägnar. På samma sätt
sade katten till alla han mötte, och konungen häpnade öfver
markisens stora egendomar.
Ändteligen kom mästerkatten till ett präktigt slott, som
egdes af en jätte, den rikaste, man någonsin sett, ty alla de
egor, som konungen öfverfarit, tillhörde detta slott. Katten hade
gjort sig underrättad om denna jätte och bad nu att få tala
vid honom, förebärande, att kan icke kunnat se sig så nära
hans slott, utan att få betyga honom sin vördnad. Jätten
mottog honom så höfligt, som en jätte kan göra, och bad honom
hvila sig. »Man har försäkrat mig,» sade nu katten, »det ni
har förmåga att omskapa er till alla slags djur; att ni t. ex.
kan förvandla er till ett lejon eller en elefant.» — »Det är sannt,»
svarade jätten vresigt, »och för att bevisa det, skall du strax
få se mig blifva ett lejon.» I detsamma fick katten också
ver-keligen se ett lejon för sig, hvaröfver han blef så förskräcktt
att han genast tog sin tillflykt upp på takrännorna, det han
dock ej verkställde utan stor möda och fara, emedan hans
stöllar icke voro gjorda att gå med på taktegel. Jätten aflade
nu denna skepnad, och katten steg ned igen, erkännande sig
hafva blifvit mycket skrämd. »Man har vidare försäkrat mig,»
sade han, »ehuru jag icke kan tro det, att ni också förmår
antaga de minsta djurens skapnad, t. ex. en råttas; men jag
bekänner, att jag anser det alldeles omöjligt.» — »Omöjligt!»
inföll jätten; »det skall du strax få se,» och i detsamma för-
Sv. Folkböcker. II. 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
