Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äfventyr - 5. Lunkentus - Äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fändriken och sedan till sergeanten, men fann ingendera hemma, då
han kunde förstå, att de ännu sutto på källaren. Deras hästar
stodo också ännu qvar derutanför, och då han kom in, fann
han dem sofvande vid bordet, väckte derföre upp dem och
frågade hvad de tänkte på, som ännu dröjde qvar i staden; finge
konungen veta sådant, så blefve de allesamman olyckliga. De
gjorde en ganska bedröflig uppsyn och svarade: »Käre bror,
har du ej så mycket, att vi kunde få oss litet frukost, vi hafva
spelat bort alla våra penningar.» — »Så har jag ock gjort,»
svarade soldaten; »men törhända, att någon af mina dukater
fallit ned i fodret på min gamla rock.» Verkeligen fann han
också två dukater, för hvilka de nu togo sig frukost, hvarefter
de satte sig till häst och anträdde resan.
När de hade ridit en tjugu mils väg och började känna
sig nog trötta, kommo de till en stor skog, hvarest var en
vacker grön äng, der de beslöto att hvila. Sedan de bundit
sina hästar, lade fändriken och sergeanten sig att sofva, men
soldaten tog under tiden upp sin matsäck och började äta med
god smak. Då han dervid betraktade sina sofvande
följeslagare, gjorde det honom ondt om dem, efter som han visste,
att de ej fått mat på länge, hvarföre han tog och skar af ett
stycke ost och bröd, och lade det under hvarderas hufvud,
hvarefter han väckte dem, och då de nu blefvo varse osten
och brödet, ropade de högt till i glädjen och sade: »Ack se,
hvad Gud är oss nådig, som sändt oss mat af himmelen
medan vi sofvit!» De åto sig nu mätta och förfogade sig derefter
till vägs.
Sedan de nu farit omkring 40 mil, kommo de åter till en
stor skog, hvarest de mötte ett troll, som var en half mil
långt och en fjerdedels mil bredt. Fändriken och sergeanten
blefvo vid denna syn så rädda, att de genast ville vända om
igen; men soldaten ropade hurtigt till dem: »Hvilka mesar J
ären! Om sjelfva hin kom, skall jag ändock rida fram!» drog
så ut sin gamla värja och red fram emot trollet. Detta
frågade helt höfligt: »Hvart ämnen J eder, god’ herrar?» — »Jo,»
svarade soldaten, »vi söka efter trenne prinsessor, hvilka af en
sky blifvit borttagne från konungen uti Arabien.» — »Ja så,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
