Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och kult vid vikingatidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enstaka företeelse. Också andra tecken tyda på, att sättet att dyrka gudarna
i särskilda hus aldrig fick riktigt insteg i Sverige, åtminstone inte i östra
delen av landet. På Island och i delar av Norge blev det däremot vanligt
under hedendomens sista tid. I Sverige få vi tänka oss saken annorlunda.
Här har man dels haft sina heliga platser i det fria, och dels har man här
— som för övrigt i hela Norden — firat religiösa fester var och en på
sin gård.
Vad har man då haft för sig ute i sina lundar eller på sina fester? Av
naturliga skäl vet man inte särskilt mycket om den saken. När
kristendomen kom, blevo dessa gamla sedvänjor avgudadyrkan, och om den talade
man så litet som möjligt. Två handlingar ha emellertid ingått i ritualen,
nämligen ett offer och en måltid eller ett dryckeslag. Att offra hette i Norden
att blota; man kunde förrätta blot med människor likaväl som med djur.
I sagan om Ynglingaätten omtalas, att i kung Domaides tid det blev svår
missväxt i landet. Då gjorde svearna stora blot i Uppsala. Första året
blotade de med oxar, men skörden blev fördenskull inte bättre. Nästa höst
blotade de med människor, men resultatet blev lika negativt. »Men tredje
hösten kommo svearna manstarka till Uppsala, då blotet skulle ske. Då
rådslogo hövdingarna, och de blevo eniga om, att de dåliga tiderna kommo
av deras kung, Domalde, och om att de skulle taga honom och blota med
honom för att få gott år och färga offerbänkarna röda med hans blod.
Och de gjorde så.»
I denna saga finns ett par drag, som äro väsentliga för denna typ av
blot. Man ville komma åt blodet. Att blodet innehåller livet har man vetat
här, lika väl som bland många andra folk. Därför samlade man vid blotet
upp nyss flutet blod i särskilda kärl för att — som man vet, att det gick
till — stryka blod på gudabilderna, tydligen för att ge dem del av
livskraften och stärka dem. Räckte det inte med oxblod för att, som i detta
fall, förbättra årsväxten, fick man taga till människoblod. Fortsatte
missväxten trots detta, måste man offra den, som i sig samlat hela folkets kraft,
nämligen kungen. Då måste det bli en vändning till det bättre. Ju
kraftigare offer, desto större anledning hade man att vänta sig något av det.
Från Uppsalalunden veta vi, att man tog vara på blodet för att därmed
»blidka gudarna» och att man sedan hängde upp de döda kropparna i träd.
Något liknande finns på en bildsten från Gotland, där ett blot är beskrivet
nästan lika bra, som om det gjorts i skrift (bild sid. 335). Från höger komma
fyra män; en räcker fram en fågel. Mitt på bilden är en sten, där två män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
