Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska språket genom tiderna. Av Gösta Bergman - Kanslispråk och slang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANSLISPRÅK OCH SLANG.
På ett område har dock det starkt normerade och traditionsbundna
skriftspråket levat kvar, och det är inom kansli- eller kurialstilen. Dess
rätta hemort var i forna tider det kungliga kansliet, i våra dagar är det
kanslihuset, verken, länsstyrelserna och andra mer eller mindre officiella
institutioner. Lagstilen är besläktad med kanslistilen men har folkligare
traditioner. Bägges styrka är den logiska klarheten, deras svaghet
benägenheten för omständlighet och pedanteri. Ett exempel på dålig kanslistil
är den ryktbara kommuniké, som utfärdades av 1927 års skolutskott, där
det talas om »möjligheterna för förhandenvaron av förutsättningar för
uppnående av enig samling kring en gemensam ståndpunkt i problemet om
anknytningen», nämligen av folkskolan till den högre skolan. Vackert
uppbyggt och logiskt oantastligt men på gränsen till det löjeväckande är
härads-rättsutslaget från 1919 om Karlssons häst:
»Karlssons häst, vilken med åkdon d. 15 juli 1918 färdats å färja
mellan Strängnäs och Tosterön, hade omkommit därigenom att en å färjan
liggande tunna varit placerad på ett sådant sätt, att densamma under
färjans gång kommit i rörelse och skrämt hästen, vilken med förspänt åkdon
därvid ryggat tillbaka samt i följd av att en bom, som skolat placeras i
färjans akter, vid tillfället ej varit ditsatt, omkommit.»
Det sista exemplet är hämtat ur justitierådet Birger Wedbergs skrift
»Lagstil» (1928), som är ett auktoritativt uttryck för de språkliga
reformsträvandena på här berörda område.
Soldatinstruktionen för infanteriet, som ju kan sägas vara ett
mellanting mellan lagbok och lärobok, har länge besvärats av en tyngande
kanslistil. Upplagan av 1938 betecknar dock även här en vändpunkt till det bättre,
i det att de officerare, som ha kommenderats att författa instruktionen,
tydligen ha anmodats att begagna ett ledigt och naturligt språk i all den
utsträckning, som ämnets allvar har medgett. I st. f. hava, bliva och giva
möter nu ha, bli och ge. Verkställa, erforderlig, därest och densamme ha
fått maka åt sig. Man »verkställer inte längre hälsning», man »hälsar» helt
enkelt. »Därest soldaten önskar komma i åtnjutande av tjänstledighet»
förenklas till: »om soldaten önskar tjänstledighet». »För vinnande av
erforderlig övning» heter nu: »för att få tillräcklig övning». Man har återgått
till ett naturligt svenskt språk. Det är nog inte utan, att man förr fruktade,
att beväringarna inte skulle få den rätta respekten för instruktionen, om
den inte var fast, värdigt, med ett ord militäriskt formulerad. Men tiderna
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
