Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer, nämligen vid återgivning av direkt tal. En nyligen företagen
undersökning om hur våra skönlitterära författare ställa sig till denna fråga, har visat,
att enstaka herrar, helst politiskt och kulturellt radikala författare som Ture
Nerman och Pär Lagerkvist, började skriva »vi vill» redan under
1900-talets två första årtionden. Det var dock först omkring 1930, som tendensen
bland författarna framträdde fullt tydlig. Sten Selander använder
singularisformen sedan 1931, Erik Lindorm, Eyvind Johnson och Vilhelm
Moberg sedan 1932, och i närvarande stund kan man påstå, att de flesta av
våra aktiva skönlitterära författare ha frångått det gamla bruket med
särskild pluralisform av verbet. Därmed har också i viss mån följt en
stilförändring, ty som en följd av att denna speciella tvångströja har avlagts, ha
även andra lättnader i den språkliga klädseln vidtagits. Eller riktigare
uttryckt: samma stilkänsla, som ledde till förenklingen »vi vill», har medfört
justeringar även på andra punkter. Man skriver inte längre i ledig
prosastil »hava» — denna verbform ger nu intryck av stel ämbetsmannaprosa
— och man föredrar »inte» framför »icke, ej», »bara» framför »endast,
blott», »om» framför »huruvida, därest och såframt», »där» framför
»var-est» o. s. v. Man upplöser nu många fasta sammansättningar av verben,
»igångsätta» blir »sätta i gång», »noga aktgiva på» blir »noga ge akt på»,
»isärtaga» blir »ta isär» o. s. v. Alla dessa små förändringar äro
symptomatiska, de markera en pågående anpassning av prosastilen till det naturliga
men vårdade talet, de göra kort sagt skriften till ett smidigare och
tidsenligare uttryck för tanken. (Bruket av pluralisform av verbet i denna
uppsats är en redaktionssak och överensstämmer inte med författarens
personliga språkbruk.)
RIKSSPRÅKETS FRAMMARSCH.
Ett viktigt drag i språkutvecklingen under tiden efter 1900 är
riksspråkets frammarsch på dialekternas bekostnad. Riksspråket, det för alla
bildade gemensamma språket, talas främst i städer och större samhällen. Det
har då sitt intresse att se på hur städernas befolkningstal har förändrat sig.
Vid århundradets början bodde 1,104,000 personer i städerna. År 1935 var
siffran uppe i 2,137,000, vilket alltså betyder en ökning med omkring 100 %>
eller med en hel miljon. Till jämförelse kan nämnas, att befolkningssiffran
för städerna år 1800 bara var 229,000. För spridningen av det skriftliga
riksspråket har pressens ökade omfång och makt och i samband därmed
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
