Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riket och dess ledare. Av E. Lönnroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inrepolitisk maktfaktor i landet hade visat sig under två generationers
brödrastrider inom konungaätten. Dess betydelse för Sveriges statliga
konsolidering framgick klart 1319, då konungavalet i stället för de forna
separata hyllningsakterna under eriksgatan var förlagt till ett riksmöte vid Mora
stenar i Uppland, där landets menighet var representerad av adelsmän och
bönder från alla härader. Under 1300-talets förra hälft fortgick arbetet på
att stadfästa de olika landskapens rättsordningar i skriven form; vid
århundradets mitt utarbetades en för hela riket gällande landslag, i vars
konungahalk bl. a. riksmötet för konungaval vid Mora stenar stadgades i
den formen, att representanter för de olika lagsagorna under lagmännens
ledning företogo valen.
Under förmyndarregeringens tid genomlöpte Sverige en period av
relativt lugn. Utåt fixerades dess gräns genom freden med Novgorod i Nöteborg
(1323), där man nöjde sig med att låta gränsen gå från Systerbäck vid
Finska viken till Pattijoki vid Bottniska viken. Då gränsen mot Norge (på
1270-talet) hade reglerats upp till Lappland och Västerbotten i ungefär den
sträckning den sedan behöll till Brömsebro- och Roskildefrederna, hade det
erkända svenska statsområdet nu en avrundad form, i norr gränsande till
Norges jämtländska bygd och till ödemarker, som i öster voro rysk
intressesfär. Just vid denna tid satte man emellertid in en målmedveten
kolonisation med stöd av landets världsliga och andliga makthavare utmed den
västerbottniska kusten och på finska sidan i Österbotten, vilket under senare
medeltidens lopp ledde till all gränsen försköts, så att övre Norrland och
Finland blev svenskt land. Förhållandet till grannländerna var fredligt;
med Norge bestod personalunion, då Magnus Eriksson efter sin morfaders,
konung Håkon, död (1319) ärvde detta rikes krona.
Inom Sverige drog sig förmyndarregeringens ledande man, Mats
Keltil-mundsson, tillbaka som drots (1322) för att styra Finland som dess
hövits-man under uppgörelserna med ryssarna. Vid sidan av honom hade hans
efterträdare som drots, Knut Jonsson, lagman i Östergötland, intagit en
ledande ställning i riket. Konungens moder, hertiginnan Ingeborg, försökte
emellertid föra eri självständig politik med stöd av den halländske
stormannen Knut Porse, som var liövitsman i Varberg och som hon äktade.
De arbetade i hertig Eriks anda på att göra sig till herrar i Skåne men
avstängdes genom uppgörelser (1322 och 1326) från inflytande på
regeringen i Sverige och Norge. I övrigt synas i Sverige de ledande krafterna
ha samlat sig omkring förmyndarregeringen. Den ridderliga kulturen upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
