Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordbruket under medeltiden. Av Manne Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fläsk var säkert en lika uppskattad kost under
medeltiden som bland senare tiders norrländska
skogsarbetare. Voro medeltidens svin ej så stora, höll man
dem tydligen i stället i större antal. Som den ovan
gjorda jämförelsen mellan åren 1571 och 1898 visar,
höll man under 1500-talet nära dubbelt så många
svin på 1,000 invånare som 300 år senare.
Medeltiden stod säkert närmare 1500-talets förhållanden
än nutidens.
Fårskötseln spelade en viktig roll för böndernas
självförsörjning med spånadsmaterial också under
medeltiden. I Norden har fårskötseln bedrivits ända
sedan yngre stenåldern. Både ull och skinn hade
stor ekonomisk betydelse, men fåren användes också
som slakldjur, och deras mjölk togs till vara för
ostberedning. Det finnes även språkliga vittnesbörd om
fårskötselns betydelse under forntiden. De
sydsvenska dialekternas sö(d) är samma ord som gotiskans
saups, »offer», som talar om fårets användning i den hedniska gudstjänsten.
Vi ha också i Norden haft motsvarigheten till det latinska namnet på fåret,
ovis, i västnordiska dr, »tacka». Av intresse är vidare, att vi inom ett
område, där fårskötseln intill vår egen tid haft särskilt stor betydelse, nämligen
på Gotland, finna bevarat ordet lamm som namn på det vuxna fåret, alldeles
som i gotiskan. Också finskan har härifrån lånat sitt ord för »får»
(lammas) under urnordisk tid, då »lamm» tydligen var den vanliga benämningen
för får också hos deras germanska grannstammar.
Fåren fingo säkerligen skaffa sig födan ute på vintrarna, tills snön gjorde
det omöjligt. På Gotland och Öland liksom på Färöarna och Island, där
också fåren gingo ute hela året om, hade man särskilda fårfållor eller stall,
där djuren kunde finna skydd och foder vid särskilt dåligt väder. I
snö-rikare trakter höllos de om vintern säkert under medeltiden liksom i nyare
tid i särskilda avbalkningar i fähuset. Som foder användes löv, myrhö och
sådant hö, som hästarna ratat (uräte, krubbvrak). För att skilja olika
ägares får åt, då stora skockar gingo tillsammans på gemensamma
betesmarker, hade man ett invecklat system av märken, urklippta ur fårens öron.
Det var säkert ej alltid så lätt att på höstarna driva samman och ta till vara
de olika gårdarnas fårskockar, och ett och annat får kunde man få fatt i
I de trakter au vårt land,
där eken förekom,
släpptes på höstarna svinen på
ollonbete för att (/ödas
till december slakten. —
Miniatyr ur den förut
nämnda layhandskriften;
Kungliga biblioteket.
(Se även bilden å sid.
385, som också visar
svin i ollonskog.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
