Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt medeltida mynt. Av N. L. Rasmusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
senare del under konung Knut Eriksson en tydligt ökad kraft. Bl. a. kan
från hans tid och med hans namn åter påvisas en myntserie. I tekniskt
avseende äro dessa mynt för vår tid ganska främmande. Endast ena sidan
är utpräglad med stamp, varför den tunna silverplansens frånsidor visa det
fördjupade myntet omvänt. Sådana mynt kallas brakteater eller med ett
medeltida svenskt ord »hole»penningar. I konstnärligt avseende stå många
av dessa små mynt ganska högt. Det till synes enkla motivet, den
spir-bärande eller fanhållande konungen, är utfört med en överraskande
stilkänsla, vittnande om inflytande från vårt då på en loppunkt i
kulturavseende stående södra grannland eller från Tyskland. Även i andra
avseenden ge oss konung Knuts mynt intresseväckande upplysningar. Ett av
dem ger oss Lödöses namn (Ledas), det enda myntortsnamn som mynten
själva lämna mellan Anund Jakobs Sigtuna och Albrekts av Mecklenburg
Kalmar. Särskilt värdefulla ur historisk synpunkt äro vissa mynt, visande
en biskopsstav, vilka för oss avslöja det i övrigt obekanta faktum, all en
svensk biskop under denna den katolska kyrkans stormaktstid i likhet med
många ståndsbröder i det övriga Europa av konungen förlänats rätt att
prägla mynt med eget märke och även att åtnjuta inkomsterna därav. Här
vidröra vi ett för det äldre myntväsendet karakteristiskt och grundläggande
förhållande. I våra dagar betalar staten kostnaderna för tillverkningen av
rikets mynt. I äldre tid var det inte så. Myntningen skulle icke blott betala
sig själv, d. v. s. kostnaderna för myntningen avdrogos, då man fick
tillbaka mynt för det silver, man inlämnat på myntverket, utan detta verk
kunde, för att använda ett nutida uttryck, i viss mån räknas till de
affärs-drivande. Staten sökte nämligen genom myntningen skaffa sig inkomster,
i hög grad behövliga under en tid som äldre medeltiden med dess dåliga
beskattningsmöjligheter. Konungen som ensam herre över myntet kunde
nämligen efter behag fastställa dess skrot och korn, d. v. s. vikt och halt,
och detta skedde vanligen så, att myntets innehåll av ädel metall efterhand
förringades och folket tvingades alt mottaga detta sämre betalningsmedel
i utbyte mot det äldre, som avlystes såsom giltigt. Myntets historia är
därför i stort sett en historia om dess försämring. Så även i Sverige. Trots all
sin svaghet under medeltiden lyckades dock vårt land undvika det
länsvä-sende, som i stora delar av det övriga Europa även splittrade upp mynträtten
på ett stort antal andliga och världsliga dignitärer. Utom den kortvariga
biskopsmyntningen kan sålunda i vårt land endast påvisas ett säkerligen
lika kortvarigt mynträttsinnehav hos jarlämbetet under 1200-talets början.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
