Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höststormen, och under tiden drev skeppet helt ur kurs. Man siktade så
småningom Gotland, men vågade ej lägga till där, då ön hörde till
Danmark. Äntligen på fjärde dagen nådde de skräckslagna utlänningarna
Kalmar. Därmed var man tillbaka till utgångspunkten och så utled på
sjöresor, att man beslöt fara landvägen till Stockholm.
Hur idyllisk ter sig inte i jämförelse härmed holländaren Anthonis
Goeteeris’ färd från Finland till Stockholm under några vackra majdagar
1616. Man kryssade i de finska och svenska skärgårdarna, köpte dagligen
fisk på öarna, plockade allehanda vårörter att använda som sallad och
nådde så småningom Vaxholm; strax dessförinnan hade man den dagen satt
större delen av besättningen i land »för att med en tross hala fartyget
förbi en utskjutande udde, som tog bort vinden». Då hade man haft att
göra tio dagar från Reval, den sista mera betydande ort, där man trampat
fast mark under fotterna. När Goeteeris efter en månads vistelse i
Stockholm skulle fara åter till sitt land, tog det tjugoåtta dagar att med det
örlogsskepp, som den svenska kronan ställt till förfogande, segla sträckan
härifrån och till Travemiinde. Men så hade man också redan vid
Stegesund, tre mil från huvudstaden, blivit liggande ett dygn till följd av
motvind i det slingrande farvattnet mellan skären. Detta blev sedan en vanlig
visa, men man tröstade sig med besök på öarna, med att plocka smultron
och blåbär och med att beta sina medhavda proviantfår på de täcka
holmarna.
I våra dagar ha vi överhuvudtaget svårt att föreställa oss det tålamod
och den undergivenhet för vädrets makter, som krävdes av den, som ville
betjäna sig av ett segelfartyg. Och ändå erbjödo fartygen passagerarna så
många fördelar i jämförelse med vad som stod till buds för dem, som ville
hålla sig på landbacken. Den sjöfarande hade sin koj och i bästa fall sin
hytt, han behövde inte tänka på logi var natt i ett främmande land. Föda
kunde man ha med sig, sådan den nu var, i praktiskt taget obegränsade
kvantiteter. Den man fick i de svenska bondstugorna var i varje fall inte
bättre. Hade man dyrbarheter och penningar med sig för egen eller andras
räkning, var faran att förlora dem mycket större på en öde landsväg än ute
på havet. Och så slutligen: det var många äldre och och många otränade
män och kvinnor, som lättare kunde mäkta med en sjöresa med alla dess
kval än en färd till lands, som under vissa årstider kunde betraktas som
en idrottsprestation så god som någon.
När den engelske ambassadören Bulstrode Whitelocke i december år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
