Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1653 nalkas Uppsala efter att med hela sitt följe ha farit landsvägen från
Götehorg, antecknar han i sin dagbok följande betecknande ord: »Många
av sällskapet, som förut bevistat flera campagner i de engelska krigen, och
ej voro ovana vid faror eller besvärligheter, funno dock dem, de under
denna resan uthärdat, oändligen svårare att undergå, i avseende till sträng
köld, hiskliga hackar, usla hästar och resedon, eländiga nattläger och mer
än usel förtäring, som under hela vägen förföljt dem. Men å andra sidan
vördade de Guds försyn, som så mildeligen hjälpt dem härigenom, sedan
han kallat och utsett dem att, i ett främmande rike, våga så mycket för
ett kärt fädernesland.»
Likväl har man anledning att tro, att Whitelocke icke råkade särskilt
illa ut vid något tillfälle. Han var det nya Englands — Cromwells England
— representant, och de svenska statsmakterna hade gjort sig till åtskilligt
för att undanröja de värsta svårigheterna för hans trivsel i vårt land. Det
var inte någon ovanlighet, att man vid så fina besök sökte förbättra
brist-fälligheter på vägen och rentav kunde göra om den från »kärrväg» till
»vagnväg», som de båda arterna mycket betecknande kallades. Det sista
behövde väl inte ske med den stora huvudleden Göteborg—Stockholm, men
Whitelocke undgick lika litet som de andra stormakternas observatörer att
se, hur vi här uppe på vägförbättringarnas område stodo mitt inne i en rik
utveckling.
LANDSVÄGAR OCH FORDON.
Redan Gustav II Adolf hade ålagt ståthållarna i de olika länen att
»draga synnerlig omsorg om vägarnas iståndsättande» och motiverade detta
med att de i de flesta bygder »voro så trånga och steniga, att de snarare
borde kallas gångstigar än allmänna landsvägar». I gästgivare- och
skjuts-lörordningen av år 1649 är i själva verket hela det system för
vägunderhållet, som sedan kom att bestå fram till våra dagar, framlagt i klara
ordalag. Där stadgas bl. a., att »förståndige män skulle tillsammans med
landshövdingar, fogdar och lagläsare över hela riket vara pliktige rannsaka
och bese alla stora sträckevägar, som antingen lågo mellan städerna eller
socknar och tingsställen, om de antingen kunde förbättras eller göras
jämnare och rättare, och i sådan händelse tillhålla allmogen att efter lag
ställa sådant i verket, och skulle ingen därifrån vara befriad och
undantagen, utan efter öre och örtug tillhållas vägparten antaga och väl röja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
