Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bland betingelserna för ett hedersamt bröllop upptager »Bröllopsbesvärs
Ihugkommelse» egendomligt nog inte en dikt till brudparets ära och
gästernas förnöjelse. Säkert är »Bröllopsbesvärs Ihugkommelse» tänkt som en
sådan bröllopsskrift — och intar obestridligen första rummet bland de
otaliga alstren av detta slag. Särskilt under århundradets senare hälft
trycktes bröllops-, begravnings- och hyllningsdikter i nästan otrolig mängd.
Då de motiv, som där kunde varieras, trots alla ansträngningar att hitta
på nyheter inte voro så särdeles många, bli dikterna i allmänhet varandra
ganska lika och endast mera sällan av större poetiskt värde. Genren odlades
dock flitigt även av de mer betydande poeterna, inte minst av den vid sidan
av Stiernhielm största skaldebegåvningen under 1600-talet: Lasse Johansson,
mest känd som »Lucidor den olycklige» efter en av hans signaturer som
tillfällighetsskald.
»LUCIDOR DEN OLYCKLIGE.»
Om Lucidors verksamhet veta vi föga mer än att han varit poet. När
han trettiosexårig möttes av en förtidig död, var han ännu utan fast
förankring i samhällslivet. Tack vare Columbus »Mål-roo» ha vi emellertid
bevarade ett par levande glimtar av hans person:
»Jag vill allenast tala om en svensk Diogenes, som jag har känt. Ded var
Lucidor eller Lasse Johanson. Han gick på gatan ock sang. Då bad jag
honom, at han inte skulle siunga. Han frågade: ’Hvarför icke?’ ’Derföre’,
så var mitt svar, ’at icke är tjänligit’. Då bemötte han mig, om icke vädret
eller luften var allmen ock altså hvar ok en hade fritt til at bruka henne
vari sig i sång, speel eller taal. Så vore ock tungan hans egen, och vijsan
den han sang hade han sielf componerat. ..
När jag baad honom bättre använda sine gåfvor, sökja ynnest boos de
höge, deraf han kunde vinna både födan ock ähran, svarade han, at det vore
väl tokot at sällja sin frijhet för någre hundrad richzdaler om åhret. ’Ty\
sade han, ’om ni sutte vid et herrebord ock jag vid et gårköksbord, eller
ni sutte vid den ene ändan af bordet ock jag vid den andre, käre, hvad
sällhets förmåhn hade I fram för mey? ...»
»Lasse rädz hvarken haat, afund ell tvång», heter det i en berömd
visa. Men hans självständiga och ömtåliga natur drabbades av det ena hårda
slaget efter det andra. Skammen över en vanartig broder gjorde honom
redan tidigt skygg inför yttervärlden. Än mer sårbar blev han, sedan han
efter tidens sed inlämnat en tryckt hyllningsdikt vid en hög herres bröllop.
Dikten hette »Gilliare K vaal» och skildrade en friares vedermödor. Helt visst
var den harmlöst menad, men brudgummen missförstod den och läste in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
