Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tog dessa risker. Straffen tenderade också att bli alltmera stränga för dem,
som förbröto sig mot fastställda ordningar. Två bergsmän hade 1691 brutit
»på forbudne och frikallade pelare i gruvan», och vardera fick böta 100
daler silvermynt. Men de som i framtiden gjorde detsamma skulle få plikta
med 9 gatlopp och sändas till Marstrands fästning på 8 års tid »där
sammastädes i vanliga halsjärn att arbeta».
Full möjlighet att motarbeta rasen liksom över huvud att få hela
gruvdriften i sin hand kom först i och med att själva brytningssättet blev ett
annat. I Tyskland hade man, möjligen redan 1613, börjat göra försök med
krut vid bergssprängningar. I Sverige prövades metoden sannolikt första
gången 1635, av tyska bergsprängare vid Nasafjälls silvergruva. Men
systematiskt kom den till användning först på 1700-talet (vid Garpenbergs
gruvor 1724). När sprängskotten började ljuda i gruvorna, gåvo de tecknet
till den definitiva övergången till en ny tid inom gruvdriften.
HYTTOR OCH HAMRAR.
Tillmakningsförfarandet hade en annan sida, som man var tvungen att
taga hänsyn till. Gruvorna krävde tillförsel av ved. Att få siffror på
vedåtgången är svårt, men från 1700-talets början heter det, att vid Dannemora
åtgick årligen 12,000 stavrum ved. (Ett stavrum gruvved skulle vid denna
tid mäta 3 V4 aln i längd, bredd och höjd.) När därtill kom, att masugnarna
behövde träkol och stångjärnshamrarna likaså måste ha en i förhållande till
produktionens storlek oerhörd tillgång på kol, förstår man, att denna del
av trävaruförsörjningen var en verkligt allvarlig fråga.
I själva verket finner man, att de statliga myndigheterna ständigt
brottades med lösningen av detta problem. De hade icke bara att taga hänsyn
till den stora åtgången inom bergsbrukets olika grenar. Sågarna t. ex. hade
sina legitima krav, vilka visserligen ofta ganska hänsynslöst sattes i
efterhand. Man levde, egendomligt nog, i stor fruktan för att skogen skulle taga
slut. Risken torde väl knappast ha förelegat. Men man måste också tänka
på transportsvårigheterna, vilka förde med sig, att varje anläggning i stor
utsträckning blev hänvisad till sitt lokala område för att få kol och bränsle
— en nödvändighet, vilken av myndigheterna, som vi skola se, upphöjdes
till princip.
Ett av de steg, som togos för att underlätta vedtillförseln vid gruvor och
bruk, var att ingripa mot »det myckna och otillbörliga sågande, som på en
Sv. folket genom tiderna V. — 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
