Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och annan ort bliver förövat», samt mot »svedjefällande och andra slika
onyttiga skogsbruk». Tillvägagångssättet belyses genom ett kungligt brev
av 1641. »Belangandes finnarna, som allt fortfara med deras svedjefällande
våra och kronans bergsbruk till största skada, så vilja vi . . . med
landshövdingarna avtala, att de låta uppbränna deras kojor och hus, som de sig i
skogarna bär och där uppsatt hava, såsom ock dem deras säd, när den
mogen är, antingen avhända och taga från eller ock i lika måtto uppbränna,
så att de nödgade och tvungna bliva månde, av fel och brist på deras
livsuppehälle, att begiva sig utur skogarna». Men mycket starkare ingrepp följde.
Man försökte fördela skogstillgångarna mellan gruvor, hyttor och hamrar.
För att skaffa ved till Nordmarks och Persbergs gruvor i Värmland beslöts
1689, att »för vardera gruvan en hytta skulle ödeläggas». Å andra sidan
bestämdes 1670, att »ingen skulle försälja sin skog till någon av hamrarna
i Bergslagen belägne», detta »till bergsmännens nytta till att fortsätta och
befordra deras hlåsningar». Med andra ord: skogen i Bergslagen
reserverades för gruvor och masugnar, medan hamrarna fingo söka sitt träkol på
annat håll.
Detta är endast ett exempel på en tendens, som med tiden växte sig allt
starkare och som man kan kalla tendensen till specialisering och
koncentration inom bergsbruket. Den gamla ordningen var, att bergsmännen själva
helt framställde järnet, från det att malmen togs ur gruvan till det att det
färdiga osmundstycket låg klart till leverans. Icke minst träkolsfrågan, men
även de nya krav som ställdes, då stångjärnssmidet allt mera utträngde
osmundsmidet, gjorde, att staten sökte minska antalet hamrar i de egentliga
bergslagen. Å andra sidan understöddes de bruk, som förlädes på andra
håll. Gång på gång kommer detta igen. »Oss är förekommet», heter det i
en förordning från 1636, »huruledes i Nora, Linde och Värmlands
bergslager taga sig bergsmännen före att bygga en hop med hamrar och smida
en hop elakt järn på dem, vilket järn fördärvar hela järnhandeln. De hava
icke heller lärt det ämbetet, utan deras ämbete är att vara bergsmän». Ett
tiotal år senare, 1649, önskar regeringen, att de »små hamrar, som på
åtskilliga orter inom våra bergslager äro belägna . .. skulle avskaffas, låtandes
bergsmännen i det stället de hångla vid hamrarna dess flitigare bliva vid
deras blåsningar, efter därmed följer större nytta och fördel». Man
begränsade visserligen också antalet av de nya bruk, som fingo byggas, men detta
låg ju icke minst i de redan privilegierade företagens intresse, och man
finner att sådana förordningar tillkommit på direkt anmodan av t. ex. de stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
