Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så länge Danmark, den enda sjömakten i Nordeuropa att räkna med,
höll sig stilla, var ju vår flotta allenahärskande på Östersjön. Men medan
Karl XII låg i Polen med den svenska huvudarméen och lämnade försvaret
av Östersjöprovinserna utan det allt för välbehövliga understöd, som där
hade krävts, hade tsar Peter fullständig framgång i sin strävan att låta det
ryska riket nå Finska viken. Därmed uppstod vid Östersjön också en rysk
sjömakt, som skulle komma att bliva en alltmer besvärlig motståndare till
vår egen flotta.
Efter Poltava, då danskarna sällade sig till våra fiender, måste flottan
föra ett tvåfrontskrig, desto mera påfrestande, som stora svårigheter för
fartygens bemanning och utrustning då uppstått på grund av bristande
penningtillgång. Förutom att hären krävde allt vad rekryter hette, bidrog
även det särskilt mot den danska sjöhandeln riktade och av Karl XII
omhuldade kaparkriget att minska tillgången på för örlogsflottan avsett sjöfolk.
Trots detta och trots dålig, ja ofta utebliven avlöning, trots pest och
andra sjukdomar, trots klen förplägnad och under över huvud taget
bekymmersamma förhållanden — mera påfallande ju längre kriget varade —
kämpade dock flottans folk, befäl som manskap, med största tapperhet och
fosterlandskärlek mot rikets fiender. Vi erinre oss blott en Jonas
Höken-flycht på Peipussjön 1702, en Gustav Psilander vid Orfordness 1704, en
Nils Ehrensköld vid Hangöudd 1714, en Anton Johan Wrangel d. ä. vid
Gotska Sandön 1719 — många, många andra tappra karoliner till sjöss,
kända och okända, sluta sig värdigt till raden av dessa oförvägna sjömän
i kronans tjänst under detta krigiska tidevarv.
SJÖFARTENS UTVECKLING UNDER 1600-TALET.
Vi ha tidigare sett, hurusom antalet svenska skepp passerande Öresund
minskades alltmer mot 1500-talets slut. Som dessa skeppspassager äro en
ganska god mätare för den tidens sjöfart, så framgår därav också, att vår
sjöhandel västvart på åtminstone svenska kölar var i avtagande. Något
annat var väl näppeligen heller att vänta med hänsyn till såväl inrikes
förhållanden som krigen. För Karl IX och hans män lämnades heller ingen
tid till övers att skänka sjöhandeln någon närmare uppmärksamhet. Man
nödgades så mycket mera ägna sig åt utfinnandet av medel och vägar att
någorlunda helskinnad gå ut ur krigen, särskilt det med Danmark.
Under dessa orostider synes också vår kofferdiflotta ha förlorat sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
