Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
djupvattensskepp, sådana avsedda för sjöfarten på västra Europa. I varje
fall klagades det vid 1614 års riksdag, att Stockholm då icke ägde några
»skepp». Det är lätt att gissa, hur det stod till annorstädes, när det var så
illa beställt i huvudstaden. Säkert är, att funnos några skepp kvar, så voro
de hopplöst omoderna och sålunda konkurrensodugliga. Gustav Vasa var
den, som satte den svenska skeppsfarten i gång, och nu blev det sonsonens
lott att söka sätta liv i det domnade spelet och egga till förnyade nationella
krafttag.
Många voro de försök, som Gustav Adolf gjorde för att sporra borgarna
till att reda i stora skepp. Särskilt genom utfärdandet av vissa privilegier
ville han verka till sjöfartens förkovran. Det förnämsta av dessa (av år
1617) innebar bl. a., att borgare, som redade i skepp, så goda, att de
hade stycke-(kanon) portar och voro stora nog att kunna föra sex
göt-lingar (mindre kanoner), hade rätt att för egna varor åtnjuta viss
nedsättning av gällande tulltaxa.
Omständigheterna i riket voro emellertid för ogynnsamma, för att
privilegiet skulle få någon omedelbar påföljd. Ännu två år senare heter det
i det ur ett memorial ofta citerade uttalandet — utan säker grund
tillskrivet konungen men icke desto mindre ägande en väsentlig tyngd och
i sin förra del väl så giltigt än i dag för vårt land — »efter ty icke allenast
handel och vandel utan ock detta rikes välfärd, näst Gud, består på seglats
och skeppsfart, och allestädes i riket nu med skepp och sjöfaret folk är
alldeles förblottat — — —», så anmodades borgarna att inkomma med
förslag till avhjälpande av dessa brister för »handelns förkovring och
rikets försäkring».
Vid nydaningen av vår kofferdiflotta var det nödvändigt att taga
särskild hänsyn till den rådande osäkerheten till sjöss genom kapares och
sjörövares hårda framfart. Detta medförde att — såsom redan skymtade
fram i 1617 års privilegium — de oceangående skeppen måste kunna
försvara sig. På det sättet stegrades helt naturligt byggnads- ävensom
utrednings- och driftkostnaderna högst betydligt, ty beväpningen och därav
föranledd större bemanning i t. ex. de skepp, som gingo i saltfarten på
Frankrike, Portugal och Spanien, krävde stora summor. Detta måste man ha
i minnet — jämte det att landet var synnerligen kapitalfattigt — för att
riktigt kunna förstå, under vilka förhållanden våra fäder, långsamt
visserligen men målmedvetet och säkert, byggde upp vad krig och ofärd förstört.
Emellertid är det klart, att en enskild borgares ekonomiska resurser icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
