Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»blödande religionen» inte är i stil med hans stil. Men ehuru han var och
förblev voltairean till sin grundåskådning i dessa frågor, försmådde han ej
att söka vinna statskyrkans sympati i striden mot sekterna.
Kellgrens upplysningsstrid hade förut yttrat sig som ett ungdomligt
kvickhuvuds gäckeri. I kampen mot vidskepelsen fick den nu en bestämd
inriktning och bars av det allt djupare manliga allvar, som i flera avseenden
betecknade den mognande mannen, bars av känsla och idealitet. Ja, denna
kamp torde kunna kallas det mest lysande bladet i den svenska
upplysnings-rörelsens historia, dess dramatiska höjdpunkt, och de namn, som äro
förknippade därmed, Johan Henrik Kellgren och Nils von Rosenstein, ha varit
de måhända ädlaste uttrycken därför; den ene snillrikt eldig, den andre
allsidigt besinningsfull. Rosenstein förblev till sin död — långt inne i
romantikens tid, nämligen 1824 — trogen det adertonde århundradets idéer. Han
skrev en gång:
»Jag medgiver detta sekels lättsinnighet i flera fall. Men månne det icke
nog strängt bedömes av er? Strävandet att göra människorna lyckligare,
den amerikanska revolutionen, även den franska i sin början, hedra detta
tidevarv. Månne denna revolution varit utan all nytta, och månne icke det
nittonde seklet har att tacka densamma för sina frihetsprinciper och för
mycket av det goda man försöker att göra?»
Det är sant och det är vackert. Och på en gång anspråkslöst och redligt
är det, när samme Rosenstein sade om 1700-talet: »detta sekel gav sig icke
ut för att veta mer än det visste» — troligen med en sidoblick på senare
djärva romantiska tankebyggnader.
Upplysningens egen visdom tedde sig dock slutligen ganska tom och
trist. Råde Kellgren och sedan ännu mer Leopolds »lärodiktning»
bevisar det. Upplysningen hade först trott sig genomskåda, hur kärlek, ära,
dygd, odödlighet voro illusioner. Men om dessa illusioner berövades oss,
var livet ingenting värt; det var »våra villor», som gjorde oss lyckliga
(Kellgrens bekanta dikt). Hos en eftergustavian som Leopold förvandlas
denna sinnesstämning till en mera trött och grå resignation utan Kellgrens
eld och nerv; den får en oefterhärmlig gammalmanston i föredraget, som
bättre än något visar, att en stor tidsbölja ebbat ut och att nya, levande,
unga källflöden av idealitet och känsla skulle till för att förnya och
föryngra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
