Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trots Hattarnas misslyckade krigspolitik är tiden efter Stora nordiska
krigets slut utmärkt av ekonomiskt och kulturellt framåtskridande. Redan
i mitten av 1730-talet äro krigets härjningar övervunna, såtillvida som
ödeshemmanens antal nu gått ned under förkrigsnivån; och därefter är
framåtskridandet alltmer påtagligt.
ADELSGODS OCH BRUKSEGENDOMAR.
Adeln är numera främst ett civilt och militärt ämbetsmannastånd. Men
alltjämt är den dessutom ett jordbrukande godsägarstånd. Just under
1700-talet utvecklas den finländska herrgårdskulturen såväl ekonomiskt som
kulturellt. Genom torpare skaffa sig godsägarna ökad arbetskraft och uppodla
nya områden, samtidigt som de därigenom bli försedda med
naturaproduk-ter av olika slag. På de gamla odlingsmarkerna i Nyland och Egentliga
Finland leverera torparna främst dagsverken till herrgårdarna; i
skärgårdarna uppstå dessutom fisketorp, vilkas innehavare erlägga fisk till godsen.
I det inre landet, där torpen ofta ligga milsvitt från gården, utgöras något
dagsverke i veckan och ett par stadsresor om året samt avlevereras en
mångfald produkter: spannmål, ägg, ull, ved, aska, bast, näver, lingon, villebråd.
Många av dessa räntebetalningar förutsätta arbetsprestationer i gårdens
avlägsna utmarker. Om torparnas starka tillväxt tala följande siffror. På
Quidia i Pargas fanns det år 1727 blott 1 torpare, år 1806 15 stycken, på
Åminne i Halikko respektive 1 och 21, på Lindö i Tenala 0 och 10, på Svidja
i Sjundeå 0 och 20, på Tjusterby i Pernå 0 och 10, på Kurckarnes gamla
Laukko 16 och 65. Då godsägarna därtill i slutet av 1700-talet begynte
avkräva landbönderna ökade dagsverken, blev följden, att dagsverkenas antal
högst betydligt steg och att godsägarna trots ökade odlingsarealer kunde
nöja sig med små ordinarie arbetsstyrkor på gården. Godsen blevo
ekonomiskt bärkraftigare. Särskilt gäller detta den gustavianska epoken.
Jämsides med tillgångarna stego anspråken. I större utsträckning än
på 1600-talet voro godsägarna bosatta på godsen. Det är en följd av
Finlands växande betydelse i det svenska riket, men även av de finländska
godsens ekonomiska utveckling. Det är naturligt, att säteribyggnaderna nu
ägnas större omvårdnad. Det är knappast heller en tillfällighet, att just
den gustavianska tiden visar en ivrig byggnadsverksamhet på herrgårdarna.
Mången gammal sätesbyggnad omgestaltas under 1700-talet. I
Fleming-arnas Villnäs minna bl. a. väggmålningar i »pirukammaren» om tidens smak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
