Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den svenska filosofien 1770—1900. Av Torgny Segerstedt j:r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans filosofiska
inflytande i Sverige. Den ende,
som med säkerhet tagit
djupt intryck av honom,
är Erik Gustaf Geijer.
Här i Sverige fortsatte
den filosofiska
utvecklingen efter de Kantianska
och
transcendentalfiloso-fiska linjerna. Boéthius,
som dock hade sina rötter
i upplysningstidens
filosofi, överlämnade snart
ledarskapet för de
framträngande unga
filosoferna till Benjamin Höi jer
(1767—1812). Det harom
Höi jer sagts, att han
»successivt anticiperade
Fich-tes, Schellings och Hegels
grundtankar och liksom i
mindre skala genomlöper
den utveckling, som dessa
filosofer i rikare form och
på ett mera omfattande sätt genomgingo». Även om detta omdöme är
betydligt överdrivet, så kvarstår dock, att han är en av vårt lands mest
betydande filosofer. Han stiftade personlig bekantskap både med Fichte och
Schelling, och den sistnämnde gav i en recension av »Den philosophiska
constructionen» (1799) uttryck för sin fulla uppskattning. I Sverige dröjde
det längre, innan han fick röna något erkännande, detta beroende på hans
radikala politiska läggning. 1799 blev han förbigången vid en
professors-tillsättning, och under en tid kunde han endast genom privata föreläsningar
framlägga sina idéer — bland hans åhörare befann sig då Erik Gustaf
Geijer — men efter statsvälvningen 1809 erhöll han den lediga professuren
i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. Genom Höijer fullbordades den
redan förut antydda utvecklingen: filosofien blev i hög grad en rent
akademisk angelägenhet. Väl framlade han i G. A. Silfverstolpes »Litteratur-
I knappa tre dr innehade Benjamin Höijer den professur,
till vilken han sdsom »landets förste tänkare» länge
ansetts självskriven. Han var som föreläsare ett stycke
filosofisk vältalare och extemporerade till stor del sina
föreläsningar, men hans skrifter äro ingen folkläsning.
En litteraturhistoriker har karakteriserat hans liv som
»en vandring i öknen, förföljd som han var av
överordnade, oförstådd av medbroder, försmådd av
lärjungar, själv dessutom med sitt svära lynne älskande
att vara en ensam man*. ■— Litografi av J. Cardon 1840.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
