- Project Runeberg -  Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider / Fjerde Bandet /
463

(1834-1854) [MARC] Author: Anders Magnus Strinnholm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

medlemmar af samma ätt i onda som goda ting stodo
alla for en och en för alla; vigarfvet, det nemligen
att hämnas p& banemannen och dennes slägt, var
det arf, den dräpne i första rummet efterlemnade;
med blod endast eller med böter kunde ett dråp
försonas, och då böter icke erbödos eller icke
mot-togos, utbröt icke sällan mellan dråparens och den
dräpnes Utter en blodig kamp, som ofta på ömse
sidor kostade många offer; lif för lif förmådde
lagen ännu icke gifva, så länge domen låg hos de
fria odalmännen sjelfva, all dom åter mellan likar
endast var förlikning och den enskilta rätten
fridlyst för allt intrång från den offentliga maktens
sida. Den enda för lagstiftaren möjliga utväg, tidens
lynne ännu medgaf till förekommande af
hämndkrigens utbrott och hämndens förevigande, var, att
binda sjelfhämnden vid vissa villkor och så länge
liålla de fiendtliga parterna från hvarandra, att
der-igenom lemnades rådrum för sinnena att svalna och
för medlande personer att träda emellan till
stridens biläggande1057; af en sådan makt begagnade
sig Birger, som, då han ej på en gång kunde
öf-verändakasta gammal, djupt rotad sed och lag och
betaga den fria mannen dess rätt att hämnas, dock
lade på sjelfhämnden de första banden genom det
väsendtliga stadgande, att icke den dräpnes
frän-der1058, men blott den verkliga dråparen finge
blifva föremål för hämnden; de omförmälta fredsbrot-

1057) Jfr Första Bandet, s. 555—60.

1058) Det var nemligen icke ovanligt, dä någon blef dråpen, att
dennes slagt, när dråparen sjelf icke konde åtkommas, tog
hftmnd på någon af hans fränder, vil äfven, för att göra
hämnden så mycket kraftigare, utsåg till föremål derför den af
dråparens slagt, som ansågs för den bästa, ehuru dråpet kunde
hafva skett både utan bans och de öfriga medlemmarnes af
ätten vetskap och vilja; se Första Bandet, noten 353- Det
var detta, hvarförutan ingen gräns kunde sättas för
hämnd-eller slägikrigen, lagstiftaren i första rummet måste >e till att
afokaffa eller förekomma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:07:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfolkhi/4/0474.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free