Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Även Grekland besökte Heidenstam under denna sin
första utländska resa.
Den följdes snart av en ny, och härunder beslöt
Heidenstam att slå sig ned i Rom och Paris och på allvar
utbilda sig till målare. Idéerna jäste inom honom, allt
det härliga, underbara, som han sett i Österlandet, ville
han skildra i målning, och han brann av iver att få arbeta.
Men småningom fick han klart för sig, att han ej ägde
nog stora gåvor att utföra sina idéer, och en ovisshetens
och missmodets tid inbröt för honom.
Under dessa år hade Heidenstam fortsatt att dikta, men
egentligen utan tanke på att dikten skulle bli hans
livskall. I tjugoårsåldern skickade han ett par samlingar
poem till Topelius och utbad sig dennes omdöme.
Topelius svarade varmt och uppmuntrande och yttrade bland
annat, att han funnit »de gryende hjärtbladen till en
verklig skald».
Och skald blev Heidenstam.
Efter en tioårig vistelse i södern och Orienten slog han
sig 1887 ned i Sverige och utgav året därpå sin första
diktsamling, Vallfart och vandringsår.
Österländsk sol och stämning vilar över dessa dikter,
de flesta med motiv från Orienten. Österlandet hade
helt fångat den unge Heidenstams själ, det var för honom,
oaktat förfallet, dock Tusen och en natts land, landet, där
man älskade den gyllene solen och den klara dagern, där
man kunde skratta och vara sorglös, där man gav sig
ro att njuta av allt härligt livet bjöd. Gråa och kalla
tycktes honom ej blott de nordiska utan alla de
germanska länderna, livsglädje och skönhetsglädje saknades
där, buttra och tunga gingo människorna sin väg, fröso
gjorde de ända in i hjärteroten, kall blev också deras
diktning. Nej, till Österlandet ville han föra dem eller till
Greklands storhetstid, då fröjden över livet kom
konstnären att skapa verk, ännu ouppnådda i skönhet och
harmoni. Hur mången gång under sina färder hade han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
