Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
En särskild och% temligen oförvirrad form af den urgamla
vapeneden anser sig Grundtvig hafva funnit uti det öfverallt i
Norden och äfven utanför dess gränser såsom laga bekräftelse,
öfvade vapentag, hvarmed en öfverenskommelse eller ett beslut
af flera på en gång eller en hel menighet bekräftats eller
bevit-nats. Detta slags bekräftelse med vapen omtalas icke så sällan
i äldre urkunder, men de beskrifningar, der kunna hemtas, äro
icke så fullständiga, att dess form i hvarje särskildt fall med
bestämdhet framgår, och det är ej heller alltid lätt att se om
bekräftelsen varit förenad med edgång eller icke. Grundtvig har
dock genom att jemföra de olika skildringarna af vapeneder och
vapentag hos olika folk sökt visa, att dessa i grunden äro samma
sed och ega samma charakter af edelig förpligtelse, antingen denna
uttalas eller ej. Med stöd af en engelsk urkund från ll:te
århundradet och det af nordboar befolkade Northumberland1) har
han derför för bekräftelsen med vapen faststält följande
grundform; a‡ hver månd fattede og löftede sit våben (spyd eller
sværd) og dermed berörte dels anförerens dier dammerens dels
de andre medsvargendes våben. Dog er det altid (eller Kar
fra först af været) hans eget våben, med eller ved hvilket han
sværger. Med en klarhet, som ej lemnar synnerligt rum för
tvifvel, har han vidare ådagalagt, att bekräftelsen med vapen icke
egentligen får anses såsom en förbindelse att med väpnad hand
försvara hvad sålunda bekräftats, utan närmast inneburit en
antydan på och kraftig erinran om den förbannelse, som borde drabba
menedaren: att falla för egna vapen eller att dessa i farans
stund skola neka honom sin tjenst1). Mot denna uppfattning, för
så vidt den afser vapeneden, torde inga invändningar kunna göras,
men då han icke synes oss hafva fullt bevisat att bekräftelsen
med vapen utan muntlig ed, eller det s. k. vapentaget, varit en
särskild form af vapeneden, så följer icke deraf att hvad som kun-
’) Leges regis Edvardi con/essoris Cap. XXX, der en fullständig
beskrifning lemnas på det vapen tag, hvarmed den, som emottagit
præ-fecturam vapentagii (vapentagium = v&rt hun\>ari, härad), insattes i sitt
embete. Denne steg p& tingsplatsen af sin häst et erigébat lanceam
8uam in altum, et omnes de lanceis suis tangebant hastam qjus et sic
confirmabant se sibi. — Thorpe, Ancient lates of England, I. s. 455.
Jemf. G bundt vi o 1. c. s. 80 (39).
2) Grundtvig 1. c. a. 83 (42) samt s. 96 (40).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
