Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
nat gälla för denna äfven måste gälla för detta. Att båda
ursprungligen härflutit ur samma föreställning är visst mycket möjligt, men
den formella olikheten kan icke vara alldeles tillfällig och fri från
all inverkan på betydelsen. Det samma torde också gälla om de
tvänne olika hufvudformer, den ena äldre: med vapen i hand,
den andra yngre: med hand å vapen, som vi åtminstone trott
oss kunna urskilja i det nordiska vapentaget.
Det äldsta vitnesbördet om dettas tillämpning lemnar oss
Danmark, hvarest, enligt Knytlinga-sagans intyg, den tillåtelse
att till efterträdare utse hvem han ville af sina söner, som
konung Sven Estridsson år 1076 erhöll å Sydjutarnes ting,
bekräftades med vapentag. I Norge förekommer det vid konungaval,
fredlöshetsförklaringar, trohetsförpligtelser och sammansvärjningar
under 12:te och 13:de seklen1) och ännu så sent som 1450, då
Hedemarkens, Gudbrandsdalens och österdalames bönder
tillkännagåfvo att de på allmänt fylkesting antagit konung Christian 1
för deras rätte herre och konung, tillägga de i sitt hyllningsbref
att detta var trwligha lofuat met wapnatake9). I såväl den
norska som den isländska lagskipningen är det en laglig
bekräftelseform, som i Orågasen och biskop Gissurs tiondelag
omnämnes på ett sätt, som antyder att vapentaget varit en högtidlig
handling, hvarmed det isländska altinget afslutats och hvarifrån
præscriptionstid räknats. I Norge bekräftades såväl domsluten
som å tinget antagna nya lagstadganden med vapentag; och vid
tillämpning af odelsråtten och jords tingsskötning fordras det
uttryckligen af den äldre Gulating s-lagen. Om vid alla dessa
tillfällen vapentaget förekommit under samma form, veta vi icke,
men då såväl den äldre Frostatings-lagen och Magnus
Håkons-sons Landslag som de isländska Hakonarboken och Jonsboken
omnämna vipnatak innan lögrèttu ok utann, synes detta syfta
på ett dubbelt vapentag, rättens och tingsmenighetens, hvilka
antagligen varit något olika. För närvarande kunna vi väl endast
antyda en sådan möjlighet, men då erfarenheten i många andra
fall ådagalagt, att hvad som varit sed i ett af de nordiska
länderna, oftast egt sin motsvarighet i de andra, torde vi återkomma
härtill, sedan vi undersökt om och huru vapentaget förekommit
i Sverige.
’) Grund rvio 1. c. s. 66 och 67 (25, 26).
*) Knudsen, Diplom. Christiani I, s. 34.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
