Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armborst, svärd och andra vapen, förande dem sedan upp
för konungen. Men Birger, som ännu var tvehågsen,
visade ut dem och kallade till sig herr Knut Johansson
Blå[1]), som förut varit drots, och frågade, »om han ville
hjelpa honom alt taga hertigarna till fånga.» Härtill
svarade herr Johan med mycket allvar: »Blifven ej vred,
herre! ty ehvad något eder sjelf ågår, vill jag det genta
afvärja, så länge jag det förmår. Men, den eder detta
råd gifvit hafver, han hafver rådt eder till mycken otro.
Viljen j svika och begå mord på edra bröder, som äro
på edert ord hitkomna? Visst hafver djefvulen sjelfver så
villat eder. Men må hvem, som vill, blifva vreder derpå,
jag hjelper eder aldrig härutinnan.» Då sade konungen
mycket uppretad: »Litet vill du främja min heder!» Men
herr Johan svarade: »Hvad som också må lända eder till
»heder, men ingen heder fån j häraf. Utan tror jag, att
»om j det gören, varder eder heder mindre hädanefter.»
Hvarpå han gick bort från kungen. Der voro också tvenne
andra riddare, som allvarligen varnade konungen, men han
upptog det så illa, att han befallte kasta dem straxt i
fängelse. Derpå löt ban sitt folk taga bloss i bönderna
och vandrade så till hertigarnas sofrum. Dessa vaknade
af bullret i gången och dörrens uppbrytande, och hertig
Waldemar sprang upp, och kastade en mantel kring sig,
ty de voro alldeles afklädda. Men i detsamma kornmo
knektarna in, väl tio till antalet, med dragna svärd, och
ville somliga straxt hugga till Waldemar, men han fattade
en af dem om lifvet och slog honom under sig, ropande
tillika sin broder till bjelp. Men hertig Erik, som såg så
många beväpnade för sig, sade: »Låt vara, broder, vår
strid hjelper här föga»; och gåfvo de sig då utan
motstånd, för att få behålla lifvet. Nu kom konungen häftigt
dit in med stirrande ögon och vredt mod. »Minnens j»,
sade han, »Håtunaleken? Jag minnes honom fullväl, och
blir denna eder ej bättre. J undfån nu detsamma, fastån
det sker långt derefter». Derpå lät ban binda deras händer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
