Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
len, underkäken vid jorden, eld gnistrar från hans näsborrar och
ögon. Midglrdsorroen förgiftar hela luften och hafvet med sitt
etter. Himmelen remnar, och derutur komma Muspells söner
ridande, anförda af Surtur; både framför och efter honom är
brinnande eld; Båfröst, den himmelska bron, brister i stycken.
49. När dessa håndelser tilldraga sig, då reser sig
Heim-dal, blåser af alla krafter i Gjallarhornet, så att det höres kring
alla verldar, oeh kallar hjeltarne i Härfaders salar till strid.
Gudarne samla sig lill rådslag. Oden rider till Mimers brunn.
Asken Yggdrasil, tidens gamla tråd, dånar och skålfver, och
örnen i toppen sjunger dess liksång. Fram till Vigrids ofantliga
slått tåga Muspells söner; dit komma Fenrisulfven och
Midgårds-ormen; der möter åfven Loke med Hels söner; der möter
Hry-mer med hela Hrimthursa- och Jålteskaran. Asarne härklåda sig,
och med dem draga alla Einheriar, Valhalls hjeltar, ut lill den
sista stora striden. Främst rider Oden, gudars och menniskors
fader. Han med sin guldhjelm och spjuiel Gugner tågar mot
Fenrisulfven. Thor strider vid hans sida, kämpande mot den
gräsliga Midgårdsormen. Frej strider mot Surtur, och lång och
hård år kampen; Frej faller, emedan han icke har sill goda
svård, som han under guldålderns tider bortgirvit af kärlek lill en
Jättinna; Thor dräper Midgårdsormen, liflöst ligger del förfarliga
vidundret simmande i sitt eget gift, men nio steg derifrån faller
Thor sjelf död ned lill marken, förqvåfd af det etter, som ormen
utblåst på honom; Ulfven slukar Oden, men Vidar, Odens son,
den starke och tyste Asen, hämnas sin fader, stöter med väldig
hand svärdet i hjerta! af morddjuret och sträcker det till marken;
Tyr faller Garmer, men stupar tillika sjelf af hundens bett; Loke
och Heimdal nedgöra hvarandra. Det onda faller med det goda.
Sist kastar Surtur eld öfver hela verlden.
50. Men fastän himmel och jord förgås, skall likväl
en-hvar menniska lefva i någon verld evinnerligen. Ty det finnes
ännu många, både goda och onda hemvist. Bäst år att vara i
guldlåckla borgen å Gimle del höga. Lålt år äfven för dem,
som älska en god dryck, all få denna i den sal, som Brimer
heter; han ståndar ock i himmelen. Också det ar en god
boning, som år bygd på Nidafjällen af rödt guld och heter Sin dre.
I dessa salar skola de trofasla, de ordhål Ina, goda skaror bygga,
och i alla dagar sällhet njula. Men på Narstrand
(likstranden), fjerran från solen, står en borg med portar vånda mot
norden; borgen år af ormryggar sammanflätad, och ormarnes
hufvuden hånga in genom gluggar och ulspruta etter, så att
giftströmar öfverskölja salen. Der skola i (unga sirömar vada
men-ediga män, lönnmördare och de, som andras makar locka. I
Hvergelmer är dock vårst: der suger Nidhögg framlidnas kroppar.
51. En verldsålder år förbi, en verldsbrand har öfvergått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
