Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
onda och det goda. I lidernas början var Loke edsvaren
fosterbroder med Oden, deltager med honom i skapelsen af
menniskan och inlägger siu eld i hennes blod, ty eld är Loke (logi,
liga) till namn ocb betydelse. Men elden, sa nödvändig och
välgörande till all utveckling, är äfven lika så skadlig och
förstörande. Såsom den onda, förderfliga elden hade Loke, skön
till utseendet, I tidens början, ander guldålderns dagar, ännu
icke uppenbarat sig, till dess ban fann den ångestbådande
Jätte-qvinnans halfförbrända hjerta, ocb af henne illslug gjord och
lockad till älskog, han lill sinnet förvandlas och genom sitt affall
från gudarne, sin förbindelse med jätteverlden och sin ohyggliga
afioda genom jätteqvinnan blir stiftaren, upphofvet till allt ondt
i verlden. Han år bilden af förderfvets låga i menniskosjftlen,
lidelsernas, sinnlighetens, vällustens förtärande eld, såsom han
tiUika år naturbilden af den vulkaniska, underjordiska elden.
Jältarnes krafter växa, det vill säga, det onda utvecklar sig.
Bal-der, bilden af det himmelska ljuset,, renhetens, fromhetens,
rättvisans Gud, faller genom Lokes arglist med tillhjelp af
blindhetens mörker, den blinde Höder. Med Balder faller hufvudstödet
för goda väldet. Lifvet går under sin otveckling fram mot sin
upplösning. Verldsbranden och uppståndelsen af en ny, föryngrad jord,
en ny, evig, fullkomlig verld förekomma i flera forntida folks
guda-låror; men ingenstädes som i den nordiska är det hela af
verlds-åskådningen, hvarifrån allt har kommit och hvarthän allt skall
gå, så målande och i så storartade drag framstäldt; ingenstädes
straffen efter lifvet för de onda och lönen för de goda så
kraftigt framhållna, och ingen hedendom (så märkvärdig hos
mången sådan profetian om egen undergång är) har starkare än den
nordiska uttalat sin egen förgänglighet och aningsfullare förkunnat
ett evigt väsende, Han, den dolde, den öfvermåttan store Guden,
hvilken de fornroyihiska qvädena säga sig icke våga nämna, och
om hvilken Vala den Visa i sin höga, underbara sång (Völnspa,
bufvadkällan för den nordiska mylhologien) förkunnar, att, vid
Makternas skymning, då kommer till stora domen den Mäktige,
den Starke ofvan, Han, som allt skickar, domar sämjer, tvister
sliter och lönen stadgar, som varda skall.
54* Nästan i alla forntida folkslags gudal åror framskymta
några brutna strålar, dunkla, vanstälda öfverltmningar af de
renare begrepp om Gud och de himmelska tingen, som
menniskorna i urtiden egt. De många, stora skakningar, som
öfver-gingo de i talrikhet tillväxande stammarne och utkastade dem
från deras första lieni, omhvölfnincarne i deras öden och deras
vida kringspridande och vandrande hit och dit gjorde det
omöjligt, att stamfädrrnas sagor om nrverlden kunde ulan förvirring
fortplantas. De heliga fornöfverlemningarne sammanväfdes med
de dankla minnena af folkstammarnes äldsta öden och utpräglade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
