Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samfnnd«bandet, slägtskapsförbindelser de första och varaktigaste
baodeo mellan menniskorna. Husfäder af samma filt stodo i onda
som goda saker alla för en ocb en för alla, sa alt förolämpningar,
tillfogade en af slägtens medlemmar, betraktades såsom
gemensamma for hela slägten. 1 tider, då samhälIsbanden ånnu icke
▼oro fastare sammanknutna, ell lagbundnare samhällsskick ännu
icke bildat sig, den offentliga myndigheten åonu icke utöfvade
någon straffmakt, men det mesta ankom på manstyrka och
personlig kraft, voro dessa slägtförbindelser de naturligaste
skyddsvärn. Hvarje slägt var ell samfund för sig i förhållande till
andra slägter. Härifrån utgick blodshämnden såsom en helig pligt,
den nemligen, att på banemannen hämnas en fråndes död. Till
uppfyllande af denna pligt inplantade uppfostran och sederna hos
alla en manlig anda. Det hörde till tidens öppna, högsinta
tänkesätt, att den, som gifvit en annan banesår, sjelf skulle göra
dråpet kunnigt, annars var det ett skam me ligt dråp. Han skulle
från det ställe, hvarest dråpet skett, gå till närmaste gård och der
gifva det öppet tillkänna, så framt derstädes icke voro några af
den dräptes närmaste fränder; i sådant fall kunde han gå den
gården förbi och taga vägen lill den närmast deriotill varande;
funne han äfven der för sig fräoder af den döda, då egde han alt
gå till den tredje gården, men der skulle han lysa dråpet, hvilka
män än der inne voro; han sk olle kalla sig hvarken björn eller
ulf, med mindre haus namn så verkligen vore; han skulle gifva
full efterrättelse om sin person, och äfven säga, hvar han sista
oatt hade legat. Detta kallades viglysning (af z/igr, dråp, strid),
och det arf, som den dräpne i främsta rummet efterlemnade, var
vigarf, det, att utkräfja hämnden af banemannen och dennes
slägt. Att uppfylla det åliggande, detta arf medförde, ansågs för
en så helig förbindelse, alt den var med vanära stämplad, som
lemnade en nära fräodes död ohåmnad, och söner kunde icke
med ära dricka arföl efter sin fader eller taga arf efter honom,
ianan blodshämnden för honom, om han fallit för en annans
hand, blifvit utkrafd. Arftagaren kunde för detta ändamål, när
så nödigt befanns, påkalla hjelp af sin frändaflock; men äfven
dråparen egde uti sin slägt skydd och stöd all påräkna;
beg-ges ätter kommo derigenom lill hvarandra i ett krigstillstånd, och ’
icke sällan utbröt mellan dem en blodig fiend«kap. På detta sått
öfverlemnad åt sig sjelf, skulle hämndrälten hafva medfört ett
oupphörligt fortvarande krig mellan slägt erna, den ena vålds gero ingen,
den ena förolämpningen framkallat den andra och sålunda under
namn af hämnd alstrat en fortlöpande, ändlös kedja af ömsesidiga
våldsamheter. Till aflägsnande af ett dylikt tillstånd och
betryggande af ömsesidig frid och rätt trädde husfäderna af de inom ett
gemensamt landområde sammanboende slägter i fridsförband med
hvarandra* Ett sådant var Håradssamfuadet. Slåglförfallniogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
