Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dråptes, då låg han ogild, d. v. s. för honom erlades ingen bot.
Den offentliga myndighet, som tillkom de gamla råtlssamfundeo
eller fridsförbunden, innebar icke någon straffrätt öfver den
fri-bornes lif eller lem; dess makt sträckte sig icke längre, ån alt
förklara den brottslige hemfallen under målsegandens hämnd,
utan skydd af råUssamfundet. Att bana vågen till förlikning
och underlätta densamma, alt hålla de fiendtliga parterna från
hvarandra, derigenom lemnande rådrum för sinnena att svaloa, var
den enda för lagen möjliga utväg till förekommande af
hämndkrigens utbrott. Dråparen derföre, sedan dråpet blifvit lyst, eller
på tinget vidgånget, skulle rymma ur häradet, fly de bebygda
orter och söka till ödemarken. Med honom skulle fly fader, son
och broder, eller derest sådana icke voro till, de närmast efter
dem varande frånder. Så långe målseganden vägrade atl mottaga
böter, var dråparen biltog, utao säkerhet, otan annan tillflykt ån
i ödemarken eller skogen, deraf den billoge eller fridlöse i de
forntida sagorna kallas vargr, den der likasom en varg
uppehöll sig i skogen, och derifrån de stigmän, skogsmän, röfvare,
som öfverallt ströfvade omkring i skogarne. Det svåraste hindret
för tillvågabringandet af en fredlig förlikning, fridsförbunden hade
att öfvervinna, mötte dem i våra förfäders högsinthet och stollhet,
som räknade det till skymf för en man med vapen i händer,
att taga böter för en frandes blod; det var dessutom icke Sjelfva
dråpet blott, som gick den dråpnes slågt och arfvingar till sinnes,
man lade icke mindre vigt derpå, alt slågtens heder genom det
begångna våldet var för nära skedt, såsom det heter i våra gamla
lagar, nat somi hans uar skcerda&r ok manhaight hans brutit”
(att hans heder var förnärmad och den personliga säkerheten och
friden mot honom bruten). Med aktning för denna känsla förklarade
lagen den för oskäm der man, som mollog böter, loge han dem ån
första gången, de blefvo honom erbudna; våldsmannen borde dessutom,
för att fullt fria den förolämpades heder, med tolf män af sin ätt svärja
inför sina vederparter, att han sjelf i lika fall skulle taga böter
och sig åtnöja med lika upprättelse, om de gjorde det mot honom,
som han gjort mot dem. Bölerna voro dels arfve- dels åttarbol;
arfvebot nemligen kallades de böter, som erlades af dråparen
till den dråpnes närmaste arfvinge; åttarbot (åfven kallad
o ran bot, af om», fejd, blodshämnd) åter de, som efter ett
visst förhållande sammanskötos af dråparens fäderne- och
möderoe-frånder intill fjerde eller sjette led och efter samma förhållande
utdeltes till den dråpnes ätt. Med dessa böters erläggande och
mottagande upphörde krigstillståndet mellan begge ätterna, och
till högtidlig bekräftelse af fredsslutet samt till motsvarighet af den
Jemnadsed, dråparen svurit, upprepades af den förolämpade
parten den heliga Försonings- eller Trygghetseden.
Fridsförbundet således upphåfde icke den fria mannens hämndråtl, man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
