Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träde hade Upsala-lagen (Vighers Flockar) framför dc öfriga
landskapens lagar, emedan efter <]ensamma alla skalle rätta sig i de
mål, som efler de andra lagarne icke kunde skiljas. I alla stora,
vigiiga samhällsfrågor hade Folkländerna den afgörande rösten.
Grunden till dessa företrädesrättigheter iåg deri, att de såsom det
äldsta, ursprungliga Svithiod, första bosätet för de med Oden
invandrande folk, utgjorde Svea-staromens moderland och den
religiösa lagstiftningens, deo gemensamma gudadyrkans hnfvadsäte.
Folkländerna derföre såsom stamsätet för det herrskande folket
iu-togo första rummet i det stora riksförbundet. Deras bebyggare
kallades Upsvear till skilnad från de nedanför och vid sidan af
dem boende Svear, som genom utflyttningar från de ursprungliga
Folklanden rödjat, uppodlat och bebygt de öfriga, till det
egentliga Svea-rike räknade landskapen.
169. Hörnstenen i bela samhällsbyggnaden var
Upsala-konungen såsom nalional-helgedomens föreståndare och den, som
offrade till Gudarne för hela folkets lycka och väl. Såsom sådan
var han äfven den allmänna domaren, högste skiparen af rått och
lag, så att under hans dom bånskötos mörka och invecklade mål.
Såsom fridsförbundens gemensamma öfverhufvud och högsta
domare var han i naturlig följd deraf också fridens högsta vårdare,
deraf åfven han måste försonas för de allmän och enskilt fred
störande förbrytelser, på hvilken grond honom tillkom en
tredjedel af fridsboten, så att efter den i våra gamla lagar
förekommande tredelning af böteroa dessa deltes mellan Målseganden,
Håradet och Konungen. Han förde ordet på Allshårjartinget vid
öfverlåggningarne om det allmännas angelägenheter, och såsom
det ålåg honom att värna kusterna och landet för öfverfalf,
plundringar och härjningar, tillkom honom i följd deraf åfven högsta
befälet öfver krigsmakten både till lands och sjöss. Lagmän som
hofmån, höfdingar som bönder, alla fria, vapenföra män voro
pligtige, att på utsatt tid och ort infinna sig med kost och fulla
vapen, då fiende hotade landet, eller eljest då Konungen ledung
(krigsfärd) påböd. Ty han, Konungeo, rådde för kriget, så att
det af honom berodde, antingen han ville ”sitta qvar” (hålla fred)
eller här utsända; han kunde uppbåda så stor del af det
ledungs-pligtiga folket och så många af de vanliga skeppen, honom godt
syntes; ban egde åfven sjelf råda, huru långe han ville ute vara,
och på härfärden visade honom alla en ovilkorlig lydnad. Han
på en gång hos sig förenade högsta befålbafvare-, högsta
prester-liga ocb högsta domaremakteo. Redan våra fornfäder visste, att
en menighet icke kan regera, derföre de i afseende på krig och
fred och allt, som hörde till betryggande af det helas säkerhet
och bestånd, öfverlemnade den högsta ledande omsorgen åt en
enda, emedan i enheten år kraft. Men Sjelfva vårdade
menig-heterna sina iore angelägenheter, bandhafde rätten efter egen lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
