Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blod. Frågor vexlades ora råtter kölherre, och derpå följde
uppmaningar att vårja si? eller gifva sig med skepp och gods i den andras våld.
Att visa prof af Itögsinnigl mod, jemnkade vikingarne någon gång
antalet af sina skepp mot fiendens och låto de öfverskjutande
lågga bort. Drabbningen började redan på afstånd med
bågskjul-niog och våldig stenkastning, hvarefter under gålla hårrop skepp
lades mot skepp, och då var det, Sjelfva huggstriden börjades
”med högt skall och skrik, rami och hoj, brak och brist, rop
”och eggan på begge sidor.” Då gålde att vara stambo, att
hafva sin plats i förståfven, frammanom masten, der
hnggslagt-niugen föregick. Var styrkan på begge sidor någorlunda
jemn-lik, hjeltarne jemngoda, försvaret lika manligt som anfallet, skedde
icke sållan, all höfdingarne, med aktning för hvarandras
vapen-skickligbet och mod, räckte hvarandra handen till fredlig
förlikning, in gingo bolag och liårnade sedan tillhopa. Efter
sommar-lefnaden på hafvet i åfvenlyr af mångahanda art drogo vikingarne
mot hösten vanligen åter hem, suto öfver vintern på sioa eller
sina fäders gårdar, drucko jul-öl med sioa frånder och i ro med
glådje förtårde, hvad de under sommaren i hårnaden förvärfva!.
Andra sökte vintervistelse hos ryktbara Konungar, hvilka gerna
förbondo sig vapen frejdade kämpar, mottogo dem gästfritt och
med aktning, gåfvo dem fridland hos sig, herberge och kost och
förskaffade sig derigenom deras vänskap. Aler andra, i yrket
härdade Vikingar lågo både vinter och sommar på sina hårskepp,
bafvande hela året igenom icke annat tak öfver hufvudet än
himmelen och sina skeppsdäck; de, som rådde öfver en större
hår-flotta, kallades Konungar, ehuru de hade ingen jordtorfva att
herrska öfver, flafvet var deras rike. Dé bära i sagorna namn
af Sjökonungar, och kallades ”den allena med rätta
Sjökonung, som aldrig sof under sotad ås och aldrig drack ur horn
”vid elden.” De voro fruktansvärda, hvarhelst de kommo.
Öfverallt voro strandbygderna mest blottstålda, emedan vikingarne,
når de ledo brist på lifsmedel, gingo upp i närmaste land, i våns
som fiendes, gjorde strandhugg (d. v. s. togo och slagtade deo
boskap, de öfverkommo) och skaffade sig till föda, hvad dem
tarfvades. Till motande af dylikt öfvervåld och till skydd mot
öfverraskande fiendtliga anfall hade man så kallade böta- och
slranda-varder (eller såsom de i Helsingelagen kallas, nas
si»-varder och berg varder), det vill säga vakt vid stränderna
ocb vakt på höjder, der kasar eller trådstaplar voro uppresta,
genom hvilkas antändande de kringboende varnades för
öfver-rumplingar af ankommande fiendtlig hår; äfven plågade
Konuo-garne Sjelfva till kusternas betäckande ligga ute på sina härskepp.
Under småkonungaväldets tider ofta hemsökta af kringsvärmande
vikingar, oroades de Skaodinaviska kustländerna deraf mindre,
sedan genom småkonungadömenas underläggande under ett öf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
